När ett litet barn står i en position som liknar knäböj, med fokuserad blick, vet man att något kommer hända – och att det inte kommer vara bra.
Just det här barnet och jag hade haft flera, om än ganska ensidiga, diskussioner om nyttan i att sköta sina toalettbestyr på toaletten snarare än där hon råkade befinna sig.
Det här var inte första gången jag insåg att verkligen ingen lyssnar på vad jag säger.
Jag höjde handen som en trafikpolis och sa stopp.
Kanske borde jag ha lagt till “i lagens namn”, men jag lät det bero.
Handen fångade i alla fall hennes uppmärksamhet, även om hon nog inte hade en aning om vad den betydde.
När vi nu hade momentum föreslog jag en tur till toaletten.
Hon var med på idén och följde mig.
Vi satte dit extrasitsen och gjorde allt som stod i vår makt för att främja en framgångsrik tarmtömning.
För att uppmuntra henne berättade jag hur duktig hon var som ens satt på toaletten.
Jag upplyste henne om de många fördelarna med att lämna blöjstadiet och ansluta sig till den civiliserade skara som använder porslin.
Det bet inte.
Jag såg hur mina ord passerade rakt igenom henne.
Hon satt där, nöjd men helt ointresserad av att samarbeta.
I stället började hon sjunga Happy Birthday to You.
Ibland är det den, ibland Bä bä vita lamm, ibland Imse vimse spindel.
Hennes repertoar är inte större.
Jag förstod så pass mycket att jag behövde ta till extrema åtgärder.
Mitt andra vapen i arsenalen var höga pruttljud, kombinerat med en lätt tryckning på magen.
Det gav inte önskad effekt.
I stället övergick allt snabbt i oönskad lek och skratt.
Det var inte alls den pedagogik jag hade tänkt mig.
Kontentan var dock att jag förlorat.
Jag hade hoppats att endast känna den där barnbajs-lukten på toaletten.
Och även om jag inte kunde se in i framtiden var jag ganska säker på att jag inom max någon timme skulle känna den där lukten över hela huset.
Och i dess centrum skulle denna apokalypsens lilla ryttare stå – sjungandes “Happy Birthday to You”.