Jag och 10-åringen satt i bilen och pratade musik. Han ville lyssna på Tears for Fears. Jag sa att jag inte ens tyckte om dem när de var aktuella. Men jag lät honom ändå lyssna på låten ”Everybody Wants to Rule the World”.
Det är kanske den trehundrafyrtionde miljonte gången jag hörde den låten. Faktiskt, den var trots allt lite bättre än jag mindes den. Jag vill inte säga att det är en låt jag lyssnar på när ingen hör mig, men jag mådde inte dåligt när jag hörde den. Vissa saker jag tyckte illa om då, kan ju ändras med tiden. Be mig dock inte slå på något med Simply Red, eller Michael Bolton. Det vore att utmana ödet.
Vi åkte vidare. Han är rolig min lilla 10-åring. Förutom väldigt konstig elektronisk spelmusik gillar han låtar från 80- och 90-talet. Eftersom jag har minne som en guldfisk kan jag inte dra upp något mer exempel. Du får helt enkelt lita på mig när jag säger det.
Jag frågade:
”Har du kollat Tears for Fears, om de är aktiva fortfarande?”
”Lever de?”
Här måste vi trycka på pausknappen. För en 10-åring kan det vara en berättigad fråga. Utan att googla vet jag faktiskt inte om medlemmarna i Tears For Fears lever. Rent fysiskt sett borde de ha alla möjligheter att göra det. Jag gissar att de skulle kunna vara medlemmarna i Rolling Stones barnbarn, och de är ju i princip aktuella fortfarande – om det inte är vaxdockor de släpar upp på scenen.
”Jag tror de lever” sa jag. ”Jag var ju i allra högsta grad aktiv på 80-talet, och jag lever”.
10-åringen svarade inget på detta, utan tycktes begrunda vad jag sagt.
Samme person har ifrågasatt om det fanns bilar och tv-apparater när jag var liten.
Som sagt, jag har ju minne som en guldfisk men jag är rätt säker på att det fanns bilar. Dessutom vill jag minnas att jag såg en svartvit version av Dracula på en kompakt tv i en husvagn.
Minns jag fel? Var det en hästkärra?