Från Andreas: AfterWork idag eller är’u rädd att din sjukskrivning avslöjas?
Från Tyngdlyftaren: NEJ MEN SENARE I HELGEN.
(Tynglyftaren skriver alltid med stora bokstäver)
Från Andreas: Men då är’e ju inte AfterWork!
Från Tyngdlyftaren: VAD SKA VI KALLA DET DÅ?
Från Andreas: Vi kan kalla det “Fest”
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (2)
Vilken typ av napp
Idag när jag satt på tricken såg jag ett litet barn i en barnvagn. Han/ hon/ det låg ner hade en liten knapp som han viftade emot och verkade hur nöjde som helst med det. Ibland vände sig pappan mot han/ hon/ det och pratade lite och det verkade hur kul som helst för barnet i fråga.
Var det så enkelt i den åldern? Var allt man behövde en varm bädd, en napp och någon att prata med? Hade man inte högre krav än så. Jag satt och tänkte hur tråkigt jag skulle tycka det vore att ligga och slå mot en knapp hela dagarna och så fort man började skrika satte någon in en napp i käften på en, eller började prata. Eftersom det var helg och allt lyfte pappan sedan upp barnet, som fick syn mot mig och log. En sucker som jag är blödde hjärtat på mig och jag log hela vägen från magen till lillhjärnan. Men det var ett sidospår.
Egentligen, kom jag på medans jag satt där i vagnen, är det precis vad vi fortsätter behöva; en varm bädd, något att fördriva tiden med, ömhet och en napp när man skriker.
Översatt till vuxna (nåja) termer är en varm bädd alltid en varm bädd, något att slå på kan vara vilken förströelse som helst, ömhet kan betyda många treviga saker och en napp i munnen vill jag inte ens gå in på.
Kort sagt, de grundläggande behoven utvecklas inte alls. En smartare människa än mig begriper naturligtvis det och tar det inte som dagens största nyhet, men för mig är den en uppenbarelse.
Fantastiskt – det enda som förändras är kostnaden på våra förströelser och typ av ‘napp’.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (4)
Jag och min bil
I och med mitt nyanförskaffade körkort tar jag så många chanser jag får att åka små ärenden. Det blir oftast något varje dag. Kollegorna på jobbet vet att jag löjligt gärna sätter mig i bilen för att åka ut på även de mest triviala ärendena.
Bilen jag får åka är en ganska bra nybörjarbil i den meningen att det är inte jag som blir skadad om jag krockar.
King Cab
Jag har fortfarande vissa problem var bilen befinner sig på vägen. Tack och lov kör andra bilar undan när jag kommer framfarande.
Till råga på allt märker jag, trots tidigare löften om det motsatta, att jag börjar höra till kategorin “irriterad bilförare”.
När jag sitter bakom ratten muttrar jag en hel del:
– Väntar du på att hela stolpen ska bli grön?
– Finns det inga framåtväxlar på den där bilen?
– Störst åker först.
Och så vidare…
Tack och lov har inte förvandlingen helt fullbordats. Jag sitter inte och gasar vid trafiksignaler. Jag skrämmer inte upp fotgängare genom att tokåka förbi dem vid övergångsstället. Jag slänger inte upp ett finger och tutar om någon stackare råkar glömma bort att lämna mig företräde. Det är alltså helt tvärtemot min syster och min pappa. Att åka med dem är en tråkig blandning av skam och dödsångest.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (4)
Bli ditt eget förlag
Via Cafepress kan man trycka sin egen bok. Det går loss på ca $13 för en 200 sidors bok med vanlig bokbidning (inklusive omslag i fyrfärg). Jag tycker det låter som en kul grej och fick massa idéer när jag hörde talas om det. Dock tror jag nog jag måste vara helt klar med min riktiga först.
Det bra är, och samtidigt det dåliga, att man kan skriva vilket skräp som helst och sedan få det i bokform.
Kanske något för blogg-Sverige? En bloggantologi?
skrivet av andreas i kategorin Litterärt | Oljud (3)