Igår var jag i hufvudstaden och skulle prata med förlagsfolk. Det gick sådär. Jag hade natten innan besökt den ömma modern, där även Molly – hunden huserar.
När jag gick och la mig på tisdagskvällen låg Molly vid sidan av soffan och hade det bra. Hon gillar när jag är där, inget tvivel om den saken. Men samtidigt är hon är hon en dum hund. Därför föreställer jag mig att hennes tankesätt gick såhär (översatt till mänskliga termer)
“Hmm, här brukar jag inte sova. Bäst att gå in till tanten…”
“Hmmm. Den snälle pojken är ju här. Måste gå in och hoppa upp i hans soffa…”
“Just det, här brukar jag inte ligga. Bäst att gå in till tanten…”
Mellan varje gång gick det ungefär 15 minuter.
Ibland kom hon in med Den Pipande Grisleksaken. Det fick mig att inse att hundar inte har något tidsbegrepp (klockan var väl 02.30, jag skulle upp 05.30) och ibland la hon helt sonika nosen och framtassarna vid min huvudkudde. Vore jag inte så förtjust i henne skulle jag kanske blivit irriterad eftersom det inte är varje dag man ska stå och prata inför förlagsförsäljare.
Det var alltså en trött relativt ung man som kom upp till STHLM. Jag skulle dessutom bli fotograferad först. Jag hade föreställt mig en liten diskret fotografering vid något undanskymt ställe.
Så blev inte fallet.
Däremot fick jag stå och posera vid lobbyn på faschionabla hotell Clarion (eller nåt?) vid Skans Tull. Folk som gick förbi kunde nog inte för allt i världen inte bergipa varför jag blev fotograferad:
– hade han varit med i Big Brother?
– hade han dejtat Madeleine?
– är han med i samma nudistgrupp som Naken-Janne?
När vi var klara sa fotografen inte så mycket förutom “han stod still iallafall”.
Därefter tog jag en kopp kaffe och en cigg med redaktören och diskuterade refuseringar.
Nu var det inte långt kvar till “Framträdandet”.
Jag är inte helhaj på att stå inför folk att prata, iallafall inte om mig själv och framförallt inte när jag glömt lappen där det stod vad jag tänkts säga, hemma.
Jag fördes in i någotslags konferensrum och fick se talarna innan mig. Naturligtvis var de alla hur självsäkra som helst och verkade inte ha några problem problem att tala inför publik. De skrattade, drog små anekdoter och sjöng till och med.
Sedan presenterade min förläggare mig –
mannen som inte stått inför publik på 10 år
mannen som jämt sätter sig med ryggen skyddad i offentliga lokaler
mannen som tycker att “three is a crowd”
Jag gick alltså upp med ganska skakiga knän och förklarade raskt att jag inte var förberedd (medans jag försökte få mina knän att inte skaka). Såhär i efterhand vet jag faktiskt inte vad jag pratade om. Men det skrattades en del och jag hoppas inte bara det var åt min nervositet.
Jajaja, det är inte mycket att gå in på.
Tillslut gick väl allt bra (med den betydelsen att jag fick gå ifrån scenen efter ett tag).
Nu har jag en samling på det tiodubbla eller något att se fram emot om några månader. Kan man vara lite packad på framföranden?
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (9)