Just nu har jag Janis/ Rebellsten hos mig. Hon har varit nere i Göteborg och varit rockstar ett tag (eller trubadurstar åtminstone). Men nu är hon alltså hos, för rehabilitering, matätning och kanske lite bilkörning. Hon krävde att jag skulle hämta henne med bilen. Busstationen där hon anländer ligger 300 m från mitt hus.
– Självklart, sa jag.
Janis och jag har känt varandra sedan tiden då jag utan att generas kunde recitera svårmodiga kärleksdikter offentligt. Det var på en folkhögskola av det radikala slaget. Vi fördes samma av ett gemensamt intresse för svensk vismusik och dåliga vanor.
Efter en särskilt sen kväll på krogen Bryggeriet i Motala och diskussioner rörande Cornelis storhet blev vi oskiljaktiga.
Vi åt frukost ihop, nudlar ihop, på helgerna tog vi långa skogspromenader och vid fredagsgryningarna pratade vi bort de sista effekterna av dåligt vin vid någons balkong.
Naturligtvis tog folk för givet att vi var ett par.
– Vi är här för att studera, inte kurtisera, sa vi.
Studietiden tog snart slut. Efter ett tårögt farväl åkte jag tillbaka till Linköping där jag då bodde och gjorde slut med min dåvarande flickvän. Som parentes kan nämnas att det gick inget vidare utan jag kom till henne senare på kvällen. Istället för singelliv planerade vi att flytta ihop till hösten. Det gjorde vi också.
Janis och jag fortsatte höras sporadiskt via telefonen. Men det klingade bort efter ett par år. Jag var väl för upptagen med att vara sambo (och arbetsledare på ett hamburgerhak) och Janis var kanske för upptagen med att vara skånsk protestsångerska.
Helt plötsligt försvann massa år. Jag flyttade till Norrköping, blev singel, flyttade tillbaka till Linköping, började plugga programmering, hamnade ihop med en tös från Åmål, började jobba, flyttade till Norrköping igen… Åmålstösen stack till Göteborg och jag började veckopendla.
Jag började tänka på min skånske vän igen. Det är svårt att få riktigt bra vänner men väldigt lätt att förlora dem. Via lite sökningar på nätet hittade jag en e-postadress till en person som mycket väl kunde vara Janis (hon har ett annorlunda efternamn).
Jag drog iväg ett brev:
”Hej
Jag undrar om det är rätt Janis det här, men det känns inte som om det finns så många olika Janisar som dessutom är trubadurer tänker jag.
Men om det inte är Janis som gick på Bona, bodde i Malmö och var halvbra på biljard 🙂 kan du kasta brevet med mina mest ödmjuka ursäkter.
Om det är rätt Janis dock så hittade jag din adress när jag sökte på ditt namn (på nätet) för jag tänkte att jag ville veta vad sysslar med nuförtiden.
Nu ska jag inte bli för långrandig för jag kanske skriver till fel person, eller också är du rätt person men undrar vem jag är. I så fall kan man sammanfatta det som Linköping – Cornelis – skogspromenader
Hej hej
Andreas”
Efter ett par månader dök det upp ett svar i inkorgen:
”Vad gör du uppe 07:29, egentligen? Ja, det här är i alla fall rätt Janis, och visst vet jag vem du är. Fast när du skrev det där med “halvbra på biljard” så tänkte jag att du kanske menade någon annan. Anledningen till att jag inte har svarat på ditt mail är att jag inte har kollat posten på sisådär enn två månader. det har varit något strul och är fortfarande, så jag vet inte om det här lyckas bli ivägskickat. Blir det inte det så vet du ju inte om det och då skickar jag ett nytt på måndag från mitt gamla jobb. Jag är ju lixom arbetslös och A-kasseberoende nu. Så jag fikar och driver och dricker öl och spelar gitarr och trivs. Jag skulle vilja skicka ett vanligt brev till dig, om man skulle kunna få sno åt sig din adress?
Hörde förresten att du var på Pusterviksteatern den 4:e mars. det var inte
jag, men väl i Götet. Härjade med gitarren under feministveckan. Hör av
dig.
Kram,
Janis”
Janis är lite mer bekväm med snigelpost, så vi började skriva till varandra.
Tiden for vidare igen. Vänner flyttade ner till Göteborg. Det var meningen att också jag skulle dit, men det var dåligt med jobb. Åmålstösen tröttnade på att vänta så hon brände broarna så att säga. Lika bra det. Nu har jag svårt att tänka mig någonannan stad än Norrköping. Jag känner mig väl allt för bekväm i en medelstor svensk håla helt enkelt.
En dag skulle jag ner till Malmö i affärer, kan man säga. Naturligtvis var det ett idealisk tillfälle att ringa min vän. Jag var lite nervös eftersom jag inte hört hennes röst på sex, sju år.
I korthet lät samtalet som så:
– Tjena, sa jag. Kommer till Malmö imorgon. Synas?
– Visst, sa Janis.
Jag hade svårt att känna igen henne när vi möttes. Hon hade fått några decimeter längre hår och blivit hennafärgad. Hon hade glasögon men under dem och hårflikarna kände jag nog igen henne. Hon hann dock känna igen mig först, trots att jag inte längre hade hår ner över näsan och trots att bekymmersrynkor börjar sprida ut som som en floddal kring ögonen.
Det var som vi hade träffats förra veckan. Ingenting hade förändrats (utom möjligen ansikten som var lite slitnare och bitterhet som var lite större).
På den vägen är det. Om någon läst ända hit ner och väntar sig någonslags poäng är jag rädd att någon måste bli besviken.
Nu ligger förmodligen Janis hemma i min soffa och har sovmorgon. Själv gör jag mitt bästa att föreställa frisk och hurtig på jobbet, trots att vi igår klockan 23.00 hyrde en film och det var EFTER att vi spenderat några timmar på ett särskilt dåligt ställe med billig öl.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (2)