Herrejisses. Här har jag gått och faktagranskat, funderat, spekulerat, spankulerat över mitt nya skrivprojekt. Jag var helt och hållet övertygad om att det skulle bli en agentroman.
Tog jag alltså en promenad runt stan, för att tänka på min blivande actionhjälte. Men han ville inte alls visa sig, trots att jag gett honom ett namn och allt. Istället dyker det upp en liten ungjäkel i huvudet, och en historia tog sig form. Nu har jag suttit och skrivit ett tiotal sidor och bjuder här på ett smakprov. Det verkar fan inte bättre än att det är en barntext.
Men Jennifer hade redan bestämt sig. Hon tyckte inte det var vidigare roligt att sova när man faktiskt var ledig hela dagen. Fast hon visste inte vad hon skulle göra riktigt. Kanske skulle hon hälsa på Eloise. Kanske skulle hon gå ner och prata med Harry. Han brukade sitta nere på parkbänken varje dag oavsett och det regnade, snöade eller var julafton. Kanske skulle hon åka hiss upp och ner. Det var hemskt roligt. Hon visste att hon inte fick det. Tanten Esther som bodde på samma våning hade till och med kallat henne “olydiga flicka” flera gånger. Det var förresten flera som gjort, ibland till och med mamma och pappa. Om olydiga flickor fick åka hiss upp och ner så var hon väl det då.
Innan hon kunde ta itu med dagen var hon tvungen att ha frukost. Det var det bästa på hela dagen. Hon älskade frukost.
Mamma puttade ganska hårt på pappa och sa att det var hans tur att vara förälder idag. Jennifer visste inte riktigt vad det betydde. Det kunde man väl inte sluta med? Då skulle hon ju med kunna sluta vara barn någon dag och kanske börja jobba som brandman.
Jennifer satt ute i köket och trummade på bordet när pappa kom in i sin blommiga morgonrock. Han gnuggade sig väldigt mycket i ögonen.
– Akta så dom inte ramlar ur, sa Jennifer och skrattade.
– Vilka då, undrade pappa?
– Dina ögon såklart, sa Jennifer.
– Det vore inte värst bra, sa pappa. Då kunde jag ju inte se min lilla morgonpigga prinsessa.
– Jag är ingen prinsessa. Jag är en olydig flicka.
Hon kunde nämligen inte tänka sig att prinsessor åkte så mycket hiss. De verkade mest sitta i torn hela dagarna.
Pappa undrade vad hon ville ha till frukost. Jennifer sa att hon ville ha potatisgratäng och jordgubbssaft. Pappa frågade igen vad hon ville ha till frukost. Jennifer sa att hon ville ha glass i stora lass.
– Ibland kan du vara en jobbig flicka, sa pappa. Du får en ostmacka och ett ägg. Blir det bra.
– Muuuuuumsssssssssssssssss, sa Jennifer och slickade sig om munnen. Får jag ett stort glas juice till?
– Klart du får ängeln, sa pappa. Det är ju lördag.
– Muuuums, sa Jennifer.
Det var dumt att pappa att fråga så han fick skylla sig själv. Hon åt alltid en ostsmörgås och ett ägg till frukost. Det hade hon alltid gjort. En gång hade det inte funnits ost på morgonen. Då hade det blivit ett fasligt liv. Det var väl Jennifer som stod för livet också måste man väl säga. Det hade inte slutat förrän pappa fick åka halva stan runt på morgonen för att hitta en morgonöppen affär där de hade ost. Efteråt hade hon sett pappa läsa en bok som hette “Låt inte ditt barn styra dig.” Jennifer tyckte att det skulle se jättekul ut med en ratt på pappas rygg.
Pappa läste en väldigt stor tidning och Jennifer högg in på frukosten. Eller inte än direkt. Först var hon ju tvungen att prata ett slag med ägget och smörgåsen.
– God morgon ägghuvud, sa hon. Jag måste faktiskt äta upp dig, fortsatte hon och slog hårt på äggkallen så det for äggskal över hela bordet.
Pappa suckade så högt att tidningen nästan lyfte från bordet.
– Och du smörgåsen. Det går inte bättre för dig. Pappa?
– Ja?
– Smörgåsen ser väldigt god ut.
– Vad bra hjärtat, sa pappa.
– Jag tror jag äter den nu.
Och det gjorde hon också. Hon brukade se hur många tuggor hon klarade smörgåsen på. En gång hade hon klarat den på tre men den här var ganska stor så det tog sju tuggor innan den var helt slut. Efteråt var hon tvungen att dricka upp halva juiceglaset och när hon gjort det var hon såklart tvungen att rapa.
– Oj då, sa hon.
– Jennifer då, sa pappa.
– Det låter så när änglar hickar, sa Jennifer.
Vi får se vad det blir med det. Jag har börjat med många böcker i mitt liv och avslutat bara ett fåtal. Dessutom kan man inte sitta och skriva för ungar hursomhelst. Jag har arbetat upp en seriös image sedan många år och det skulle totalt kunna spoileras med sådana här grejer.
skrivet av andreas i kategorin Litterärt | Oljud (4)