Det är kul att det är så många bibliotekarier som bloggar. Bland annat får det mig att inse, att barndomsskräcken för nämnda yrkesgrupp var betydligt överdriven.
När jag var liten trodde jag att det var bibliotekarierna som ägde böckerna. Redan då lånade jag en hel del böcker och de såg inte alltid så glada att bli av med dem, eller om det var att jag lånade fel böcker. Jag var fullständigt panikslagen över att råka lämna in böckerna för sent. När det ändå hände försökte jag rädda skinnet på mig, med en 10-12 årings förnuft.
– Jag har faktiskt inte fått nåt brev än, att jag liksom måste lämna tillbaka boken.
– MAN FÅR BREV NÄR DET ÄR FÖR SEEENT, viskade nog biblitekarien väldigt högt.
En gång blev jag väldigt försenad med böckerna. Det kom påminnelse efter påminnelse som jag gömde undan för mamma. Jag föreställde mig att de fullkomligt kokade av ilska borta vid biblioteket. Till slut kom då ett betalningskrav, att om jag inte lämna tillbaka böckerna fick jag hosta upp si och så mycket. Naturligtvis överskred det vida mina samlade tillgångar (då som nu: noll kronor). Jag var tvungen att förklara min “heist” för mamma och hon redde ut situationen. Jag tror dock det dröjde många år innan jag vågade mig tillbaka till det biblioteket.
Nuförtiden är jag betydligt lugnare vid mina boklån och biblioteksbesök. Men det händer att jag önskar mig bort till Dostojevskijhyllan när jag langat upp en Grisham på lånedisken och någon bibliotekarie av den gamla skolan spänner ögonen i mig.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (5)
Jag fick för mig
För några sekunder fick jag precis för mig att lägga ner bloggen – bara sådär. Sätta upp en hej då skylt och börja skapa en hemsida för hunden Molly eller något. Jag vet inte varifrån det kom.
Från början var jag extremt anonym i bloggen. Jag trivdes alldeles utmärkt med det. Men när åren gick tänkte jag, vad f*n, man kan inte ligga under en sten hela livet och det är ju inte så att säkerhetspolisen annhåller mig om jag lägger upp några bilder och lite ljudinlägg (varav jag tog bort det senare. det blir helt enkelt inte bra när man talar improviserat, framförallt inte med en felkopplad hjärna som min.) Appropå säkerhetspolisen förresten vet jag inte om de annhåller någon överhuvudtaget, eller i alla fall inga som är skyldiga…
Men så kom jag hursomhelst på att i lata perioder kan man åtminstone hålla igång skrivandet, även på riktigt dåliga dagar som denna. Skulle jag ge den här dagen någon form av medalj skulle det bli “Hans Majestät Konungens Jävlighetsmedalj.”
Vissa dagar är sådana. Jag hade egentligen tänkts skriva ett långt, saftigt inlägg om Tynglyftarens och min vilda helg – fortsättningen på minipartajbilderna alltså. Egentligen var det väl inte jag som var så vild förresten, för en gångs skull. Men i Tyngdlyftarens fotspår drog svartsjuka, svordomar och ångest fram. Jag höll mig mest på kanten för att se hur han redde ut situationen.
Sedär förresten – ett riktigt långt inlääg. Jag som inte ens berört att jag tycker mina grannar bråkar lite mycket samt att jag precis nyligen märkte att jag tagit på mig skjortan utochin.
Också säger jag att det är lojt i livet.
Sådär ja, nu ska jag sätta mig och läsa lite om Dreyfusaffären som av någon extremt skum anledning börjat intressera mig just ikväll.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (0)