I Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt” äter huvudpersonen (?) Swann någonslags kaka och minns då en del av sin barndom med all tydlighet.
Jag hade en liknande upplevelse idag när jag tränade. Medans jag låg utpumpad och förbannade instruktörer, vikter och världen i allmänhet strömmade ”Amazing Grace” ur högtalarna. Bara sådär drogs jag tillbaka över 20 år och mindes en liten speldosa jag hade. Den var en sådan liten i stål som man vevade. Jag minns att jag blev otroligt lycklig när jag spelade på den speldosan och hur ledsen jag blev när den försvann.
(När jag gav det lite eftertanke dock, var det inte Amazing Grace den spelade utan Fur Elise*)
Det är intressant hur små saker kan få en att minnas sådant man annars glömt. Min barndom är i stort sett bortsuddad från minnet så det är bra att jag får lite Proustianer lite då och då.
Det här fick mig även att börja gå och nynna på Amazing Grace istället för Dido-låten. Den hon sjunger något med “I will go down with this ship” eller “There will be no white flag upon this ship”. Jag har nog inte hört hela låten och förösker komma på vad det är för båt som ska sjunka och varför hon ska hissa vitt flagg i så fall. En vän berättade att det är slut med pojkvännen i låten. Jag undrade om de ska drunkna tillsammans eller om pojkvännen tänker rädda sitt eget skinn på något sätt. Jag tror inte hon visste svaret. Därutöver undrade jag varför man hissar vitt flagg på båtar. Göt man det när man sjunker och borde inte en SOS flagga vara mer lämplig i sammanhanget?
Jag vet inte. Dido låter alltid som Dido och det är väl ganska bra. Amazing Grace finns det däremot många versioner av, och den länkade i texten hör till de sämre.
Uppdatering: Dido sjunger faktiskt “There will be no white flag above my door”. Inte något annat.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (0)