Klockan 15.15 drack jag upp min sista slatt kaffe, fimpade ciggen och hoppade in i Hyundaien. En ohelig blandning av Wannadies, Queens of the Stoneage, Ramones och Donnas åkte in i stereon.
Solen stod högre på himlen än ens de intensivaste scenerna i “Den onde, den gode och den fule”.
Jag tog på mig solglasögonen, la i ettan, gasade, fick motorstopp och startade om.
Det var alltså dags att åka till Linköping, staden som fött mig, närt mig, hånat mig och till sist kastat ut mig. Det var dags att hämta upp mamman i det lilla betongghettot och hälsa på systern på sjukhuset.
Motorvägen var ett myller av långtradare, gubbar med kepsar, BMW’ar som inte har några hastighetsbegränsning och jag.
Jag satte farthållaren på 130, vred upp ljudet på stereon och lutade mig tillbaks. Långtradarna försvann bakom mig men av BNW’arna syntes inte ens solreflexerna från lacken. Polisen åkte förbi på andra sidan och jag stängde av farthållaren och bromsade ner till 110.
Efter 25 minuter syntes Domkyrkans torn och Gärstadsverkens avfallsanläggning stank som tre bakfyllor efter varandra. Jag såg Skäggetorps vita betong och körde in mot det som fortfarande kallas hemma.
På uppfarten syntes den lilla systerdottern. Hon kom fram till bilen och larvade sig. Jag drog ner vindrutan och skjöt bak solglasögonen och sänkte musiken.
– Glad att se mig hjärtat, sa jag.
– Får jag åka bil?
– Inte nu, jag ska fika med din far och min mor….
– Ska du till sjukhuset sen?
– …. Uhummm, nej. Jag tror inte det.
– Hej då.
Sedan höll jag på att köra på henne men det är en annan historia.
Hos mamma blev jag överfallen, nerdragen, påhoppad av damen i mitt liv. Med ögon som skimrade av glädje och en tunga som helt plötsligt fanns överallt krävde Molly, the hund, min uppmärksamhet. Hon gnällde, skällde och hoppade på mig. Mitt hjärta brast och jag fann mig sittandes på golvet med mer hund än vad som kan vara bra.
Jag umgicks med min hund en stund och för att inte göra en lång historia ännu längre kan vi säga att det fanns tre pipleksaker, en sköldpadda och en morrande hund.
Efter en timme åkte vi till sjukhuset. Jag höll på att krocka, mamma skällde på mig, men sjukhusparkeringen var gratis. Vi irrade runt i korridorerna, kom till kulvertar ingen människa satt sin fot på men till sist smög vi oss in i rummet där systern låg.
Vi hade med oss en trisslott som mamma inte ville lämna ifrån sig den.
– Tänk om det blir vinst, sa mamma.
– Syrran delar säkert med sig, sa jag.
– Fan heller, sa syrran.
Sjukhus är deprimerande miljöer. Allt är tyst och de människor som syns går runt med ett oroat intryck. Jag försökte liva upp stämningen men syrran fick ont i operationsärren av skrattet.
Kvällen sänkte sig. Syrran drevade in i ständiga doser av morfin och jag drog med mig mamma för att köra henne hem.
För mig var dagen långt ifrån slut.
Någonstans mellan Herrbeta och Klinga ringde jag Tyngdlyftaren.
– Jag måste tvätta bilen, sa jag. Är du på?
– Ehhh. Jag tror det.
– Är du upptagen?
– En kulturarbetare är alltid upptagen men en biltvätt är en biltvätt.
– Affär, sa jag. Syns om 20.
Det finns många sorters äventyr. Leka med krokodiler är ett, hoppa nerför en bro med ett gummirep kring kroppen är ett annat, att tvätta bilen för första gången ett tredje.
Med Tyngdlyftaren vid min sida senare på kvällen släntrade vi in på bensinstationen, gick morskt fram till kassan och påkallade biträdets uppmärdsamhet.
– En biltvätt och en grillad med bröd, sa jag.
– Vilken typ?
– Den dyraste, sa jag.
– Ska det vara avfettning?
– Tycker du jag är tjock?
(Nej, det sa jag inte, men det hade varit ett dåligt skämt i sammanhanget.)
– Ja, tack, sa jag. Är det bara stoppa i poletten och köra.
Härvid kollade biträdet misstänksamt på mig.
– Vi kör med koder, sa hon. Bara knappa in.
– Visst, sa jag. Ta stark senap på den grillade.
Hon längde åt oss en bilinredningsduk och skickade iväg oss. Jag sa åt Tynglyftaren att hålla den grillade och gärna smaka. Men han var mätt och kunde inte ens få i sig en chokladkaka.
– Sitt still, sa jag då och körde mot tvättinrättningen.
– Jag kunde nästan svurit på att det var polett, sa Tyngdlyftaren.
För att avsluta stycket med ytterliggare ett dåligt skämt kan man säga att poletten inte riktigt trillat ner hos någon utav oss. Det skulle knappast vara den första gången.
Vi närmade oss tvätten och jag kände oron stiga. Var skulle man slå in koden? Hur fort skulle man köra in i biltvätten? Skulle man ha motorn på och skulle det bli minusgrader inatt så hela bilen förfrös?
– Det är bara följa de lysande skyltarna, sa Tyndlyftaren. De som säger framåt, stopp och backa.
– Det ska jag nog klara.
Tvätthallen omslöt bilen. Skylten sa kör. Jag körde, fick nästan motorstopp, kröp fram tills skylten sa “STOPP”. Jag stängde av motorn och la i handbromsen.
Tvättmaskineriet satte igång. Bilen putsades, fejades och fönades. Jag följde varje rörelse med förtjusning. Tyngdlyftaren igonrerade mig och suckade lite.
När föningen var över började skyltarna bete sig lite underligt.
Först sa de “Kör”. Jag körde. Sedan blev det “Stopp”. Jag stoppade. Framför mig öppnades dörrarna till utgången.
– Kör, sa Tyngdlyftaren.
Jag körde.
Skyltarna sa “Stopp” och jag stoppade. Skylten sa “Backa” och jag backade.
– Vad fan händer, muttrade jag.
– Kör bara, sa Tyngdlyftaren.
– Men skylten då, tjöt jag.
– Dörren är ju öppen för fan. Pressa plattan i botten.
– Men skylten säger Stanna, eller backa, eller typ Stopp.
– Det är för den andra bilen pucko.
Vid det här laget gled mycket riktigt en andra bil in och jag kunde svära på att föraren i den såg riktigt sur ut. Jag åkte ut.
Dagen började lida mot sitt slut. Efter att vi gjort en snabb runda i livsmedelsaffären, köpt Karlssons klister och några foller skjutsade jag Tyngdlyftaren hem. Han skulle skapa.
Själv gäspade jag mig igenom de sista kilometrarna till mitt hus. Det hade varit en lång dag.
Om du sanningsenligt läst ända hit ner kan du hädanefter använda epitetet “Uthållig like hell” men det menar jag inte på ett sexuellt sätt.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (4)
Lars Hård – vår man på samhällets botten
Igår satt jag och läste klart “Lars Hård” av Jan Fridegård. Det är allt annat än en dammig klassiker och jag känner att jag vill delge några väl valda citat från den.
Det första tar sig an när huvudpersonen, Lars Hård, är ute i bygden för att sälja fläckborttagningspiller:
“En ung dräng i blåkläder blåkläder petade på pillrena och sade att det var ena roliga jävlar. Men han hade ingen kostym, annars hade han tamefan köpt en ask. Han gick i blåkläder söndag och vardag och var inte sämre för det. Han såg sig omkring och sade att han gav fan i vad folk tänkte om saken.”
Det andra är när Lars Hård fixar sig husrum:
“Tak över huvudet en vecka framåtvar inte så dåligt framtidsperspektiv för Lars Hård.”
Hård funderar i sin misär på att gå till den tidens a-kassa, men misstror sina erfarenheter.
“Jag hade hört att det var lönlöst, men kanske kunde jag har tur. Jag hade inget annat än regementet och Långholmen att åberopa med de båda fyllde en viktig funktion i samhället.”
Det sista citat äger rum när vår Lars fått lite understöd och följt med en olycksbroder på krogen.
“Vi bredde ut våra liv för varandra och ljög väl åtskilligt. De två renade höljde den närvarande jävligheten i en mildrande dimma och vi övergick till framtiden bortom den. Han väntade ett arv efter en moster och när han fick det skulle han starta en expressfirma. Jag skulle bli första man hos honom, det kunde jag ge mig fan på. Mosterkärringen var nog seg men han hoppades kräftan skulle få bukt på henne.”
Fridegård kan väl kanske sägas höra till arbetar/ statarförfattare. Lars Hård som citeras här ovan fick till en början svidande kritik, delvis pga det “råa språket”. Naturligtvis är det en av sakerna som jag gillar med den.
Boken kom ut på 30-talet. Det grova språket tillsammans med att huvudpersonen inte drar sig för tillfälliga förbindelser skapade ramaskri.
Lars Hård är en intressant huvudperson. Han pendlar mellan högmod och depression, lite som en annan jag känner faktiskt. Man får följa honom från landsbygdens statarlängor, till Långholmens fängelseceller och till misär på Stockholms gator.
Språket är helt underbart. Den är skriven i förstaperson och det kryllar med meningar som börjar med “Jag, Lars Hård…”. Bara en sådan sak.
skrivet av andreas i kategorin Litterärt | Oljud (0)