För lite mer än tre veckor sedan försökte jag mig på ett tungt lyft. Som många andra gubbar innan mig överskattade jag min egen styrka. Resultatet av just den här dumheten känner jag fortfarande. Det gör ont från ländryggen och ner i benet. Jag har svårt att sova, resa på mig, börja mig ner, böja mig upp, titta på tunga saker och mycket mera. Kort sagt har mig kropp gått en intensivkurs och presterat över förväntan i att förvandlas till en stel och inte helt funktionsduglig gubbkropp.
Om vi ska ta historien från början så hade vi köpt två enkelsängar. Det var den typen där allt som hörde till sängen var förpackat i ett och samma paket. Man kanske kan tycka att en säng inte borde väga så mycket, men man har tänkt fel fler gånger. Jag skulle vilja jämföra vikten med den av ett piano. Det hade naturligtvis varit fullt möjligt att öppna själva paketet och bära i sängen i omgångar. En klok person hade kanske gjort det. Någon sådan fanns dock inte att tillgå vid själva lyfttillfället. Det vara bara jag och en ganska ranglig ungdom.
Själv sträckan som de två sängpaketen skulle transporteras var ganska kort. Jag tänkte att en gubbe som tränar frekvent och en ung grabb borde klara detta galant. Ganska snabbt in i lyftet drog jag dock den vetenskapliga slutsatsen ”Det här är verkligen tungt av bara helvete”.
Ungdomen gnällde. Trots att sträckan var max 10 meter fick vi ställa ner paketet flera gånger. Jag försökte hålla modet upp och stärka den unge mannens moral. I detta läge hade jag inte ont, men helt klart kändes det som att hela kroppen trycktes ihop vid lyftet.
Well, sänguslingarna hamnade på rätt plats. Ungdomen gnällde lite över ryggsmärtor och gick och la sig. Jag kände ingen förutom en liten svaghet i ryggslutet. Kanske gottade jag mig lite åt vilken stark rygg jag hade. Men den var inte stark. Det var bara smärtorna som kraftansamlade för att attackera med full kraft någon timme senare.
För att inte låta historien fortgå för länge:
- Ja, jag hade lyft dåligt och fick under dagen fruktansvärda smärtor i ryggen, ner i benet.
- Många kontakter gjordes med vården och de rådde mig att äta receptfria läkemedel.
- Skadan diagnosticerades som lumbago ischias
- Receptfria läkemedel hjälpte ungefär lika mycket som att fälla tårar på en skogsbrand.
- En halvskum nätläkare drog sig dock inte för att skriva ut lite Naproxen.
Jag vill sammanfatta smärtorna första veckan efter skadetillfället som fruktansvärda. Efter en vecka fick jag nog och kontaktade den privata vården. De slängde på mig både smärtstillande och muskelavslappnande. Det tog lite udden av smärtan, men helt klart hade jag sömnproblem även nästa vecka. Lägg även till mardrömssmärtor att bara försöka resa sig och sträcka ut benet.
Nu är jag inne på tre veckan av denna smärtsafari. Jag har slutat med smärtstillande och börjar långsamt komma tillbaka till verkligheten, även om jag föresatt mig att inte lyfta något tyngre än ett mjölkpaket under en lång tid framöver. Min fru undrar vad hon har för nytta av mig då, men jag försöker framhäva mina andra kvaliteter.
Veckan efter skadan låg gubbigheten på starka 98%. Nu börjar det gå neråt 60% och jag hoppas att det inom kort balanseras kring 50%.
Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer.