Jag kommer inte exakt ihåg vilket datum den släpptes, kanske på hösten. Det var i alla fall 2004 som min första bok, En skejtares dagbok släpptes. Det är ju lätt att fundera på varför jag inte förvaltade bokskrivandet bättre än vad jag gjorde. De efterföljande åren släpptes En skejtares oskuld och En skejtares dagbok.
Böckerna fick rätt fin kritik. 2006 skrev exempelvis Lotta Olsson i DN:
Det här är ungdomsrealism när den är som bäst, en halsbrytande krock mellan total förvirring och blåmärkslila verklighet, kärleksfull feel-good-litteratur utan onödigt socker. Långt mer ”Fucking Åmål” än Vecko-Revyn, fast med killar i huvudrollerna.
Oemotståndligt roligt. – DN.se – (Låst artikel) 2006-12-18
Det var till och med en filmregissör som ringde och ville göra film av böckerna. Jag minns att jag tänkte: Vad fan ska de göra film av? Det händer ju inget.
Men efter skejtarböckerna tog det stopp. Livet, dekadensen och vardagen tog över. Skejtarböckerna kom till till stor del för jag ville att mamma skulle ha något att vara stolt över. Hon var en lite neddekad sjukpensionär från förorten, som kanske inte hade så mycket att skryta med. Däremot hade hon en son som släppt några böcker. Det var alltid något. Sedan dog hon och mina skäl att skriva dog med henne.
Nu har jag blivit 50. Jag har haft en lugn och fin familjetillvaro under många år. Däremot undrar jag – vill jag om cirka 15 år gå i pension som en utarbetad reklamarbetare eller borde jag gjort något annat med livet? Svaret på frågan drar nog mot det senare. En följdfråga är då om man kan göra en comeback efter cirka 20 år. Då var jag ung och det gick lätt att skriva. Nu är jag en tjurig medelålders gubbe och man får dra ur orden ur mig. Jag vet inte svaret, men ska i alla fall göra ett försök.