Jag såg den otroligt bra dokumentären om Douglas Adams igår. Han verkade ha varit en sympatisk människa. Jag kände även igen mig i hans sätt att förhålla sig till skrivandet, att han tycktes dra sig för att verkligen sätta sig ner och jobba med det han borde jobba med. Istället hittade han massa andra saker att syssla med. Han gillade tydligen det svischande ljudet när en deadline åkte förbi. Hans förläggare var förtvivlade.
Det hoppas jag inte att min ska behöva bli, för jag började arbeta igår igen. Dessvärre var jag tvungen att avbryta efter en sida eftersom jag skulle kolla på en dokumentär om Douglas Adams…
Jag ska skärpa mig idag och inte titta i tv-tablån. Egentligen är det bland världens bästa känslor när man får flyt i skrivandet och tangenterna smattrar. Det är bättre än droger, choklad, motorcykelturer och massa annat jag inte kommer på nu.
Nu slår regnet slår mot fönstret och jag gissar att plastormen dragit sig undan till någon varm håla. I ärlighetens namn var den inte två meter lång. Den var nog knappt 40 cm egentligen. Om jag hittar den igen kanske jag tar ett kort. Nån’ jäkel skrämmer det alltid.
skrivet av andreas i kategorin Litterärt | Oljud (2)