En av de två som satt mig till Jorden, pappan, tycks också vilja ända min tid här. Han vill ha upp mig på ett halt, vått tak som inte bytt tegelpannor sedan sekelskiftet. Då menar jag inte heller det senaste sekelskiftet. Jag ser mig själv även trampa igenom taket och bli hängandes på en spik. Allt medans pappa står nedan och muttrar.
– Om det inte varit för ryggen skulle jag hjälpa dig ner. Men som det är nu får du hänga där tills spiken rostar sönder och du ramlar ner naturligt.
Jag håller på att öva mig på att ha en skrovlig röst och påstå mig vara förkyld.
Nu måste jag studera. Mitt senaste skrivprojekt kräver djupgående kunskap om Kongokrisen, förhållandena mellan Egypten-Israel under 60-taler, samt om låsmekanismer under samma decennium. Ta sig vatten över huvudet? Jag?
Varje dag.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (0)