En helt fantastiskt liten bok höll mig vaken till klockan tre inatt – Juno och Juliet – av Julian Gough. Jag köpte den med förhoppningen att det skulle vara en lite banal och lättsmält histora. Det var också en banal och lättsmält historia, men samtidigt lite mer.
Boken handlar om de 18-åriga tvillingsystrana Juno och Juliet som flyttar ifrån sina lilla landsortshåla för att studera på universitetet i Galway, Irland. Man får följa dem under ett år, genom Juliets lite bittra ögon.
Juno och Juliet är en varm och rolig bok. Man blir glad av att läsa den. Jag har svårt att säga varför jag gillade den så otroligt mycket. Handlingen är inte direkt uppseendeväckande. Det är mer stilen och språket, och värmen som sprider sig i kroppen. Tröttheten morgonen efter (och hela efterföljande dagen) var inget.
Debutanten Goughs bok faller alltså under kategorin: rekommenderas som fan. För att tala om något helt annat hör jag alltid min gamle svenskalärarinnas förmanande ord när jag svär i texter. Det har gått 15 år och fortfarande ekar hennes ord genom huvudet. Lämna mig ifred!
skrivet av andreas i kategorin Litterärt | Oljud (2)
Schhh
– Skriv ingenting om mig på den där sidan nu… Om… Helgen, sa Tynglyftaren.
– Vadå, sa jag. Har du gjort något du skäms över?
– Nej, men du förvanskar saker och ting.
– Gör jag inte alls. Sanningen är nog så smutsig som den är. Jag rapporterar bara vad jag ser.
– Lägg av. Det är inte alls som du tror. Jag var inte efter någon.
– Det har jag precis för mig.
– Det har du inte alls, sa Tynglyftaren och tornade upp sig till full längd.
– Skriv inget, fortsatte han.
– Det finns ju inget att skriva om.
– Nej, just det.
– Just det. Jag lovar, sa jag.
skrivet av andreas i kategorin Dagbok | Oljud (6)