För korta armar för marklyft

Jag tycker om marklyft. Det är en bra övning som aktiverar många muskler i kroppen. Däremot skrämmer den mig lite. När man är 47 är man rädd för att till och med plocka upp saker från golvet. Det är hälsovådligt. Om jag behöver plocka upp saker från marken tänker jag ofta om det är något mer jag borde göra när jag ändå är här nere.

Vid marklyft plockar man helt klart upp saker från golvet.

Jag har läst någonstans om styrkeförhållandet mellan olika basövningar. Där står det att man normalt klarar mest vikt i marklyft, följt av knäböj, bänkpress och press.

Så är det inte för mig. Jag klarar mest i knäböj, sedan ett rejält hopp till marklyft. Därefter följer jag standardordningen med bänkpress följt av press.

Det här är ju fullkomligt normalt. Jag kan dock inte släppa tanken på att mina armar är för korta. Personligen har jag innan aldrig funderat över denna möjliga, kroppsliga felaktighet. Jag har ju rätt vanlig anatomi. Kanske är mitt huvud lite stort (rent fysiskt alltså) och min fru ber till Gud att min näsa inte ska bli större. Annars är allt som det ska. Tror jag. Och jag håller inte med frun om näsan. Jag tycker den ser helt okej ut, möjligen lite potatisformad.

Jag har under senaste tiden försökt slipa tekniken på marklyft. Neutral rygg, båltryck och allt det där. Men det går så satans tungt.

Här vill jag bara pausa och säga att: Ja, jag förstår. Det är styrketräning. Det ska vara tungt. Passar det inte kan du fortsätta och nöja dig med att plocka upp strumpor från golvet.

Men tänker jag. Varför ökar jag inte lika bra i marklyft som i knäböj? I knäböj är jag kung (i mitt eget lilla rike). I marklyft känns det som att jag försöker lyfta upp golvet och bryta ryggen samtidigt.

Min slutsats är därför att jag har för korta armar och kommer aldrig hamna i rätt styrkeförhållande mot knäböjen. Be om det, frun!

Här kan man i alla fall läsa en riktig guide om hur man ska göra marklyft.