Skrivandets våndor och glädjeämnen

drunkauthors

Idag träffade jag Joakim och vi hade ett nytt skrivpass. Vår vana trogen träffades vi på en pub, beställde öl och fällde upp laptopsen. Om någon av mina två till sju läsare ska tro att det hände något mer dramatiskt än så måste jag göra er besvikna. Det var business as usual.

Vi går snabbt igenom senaste skrivuppgiften, blir förtvivlade över att vi inte kommer något vart, diskuterar fram och tillbaka, kommer på nya idéer, slaktar gamla och så vidare.

Det är ibland frustrerande att slakta så mycket av det man skrivit men samtidigt måste man göra det för att komma framåt. Inget av det man skrivit är onödigt. Det är träning.

Och sakta men säkert går det framåt. Vi har både skrivit och förkastat så mycket. Plötsligt händer det kan man tänka eller också inte. Det roliga är processen. Jag sa att vi kanske inte är klara med den här boken förrän vi är kring 72 och världen gått under i atomkrig (eller Pokemon-apokalyps fyller jag i i efterhand).

Idag var dock en ovanligt givande session. Det har vi sagt 23 gånger förut men det gör det inte mindre sant.

Efter passet stannade vi kvar och pratade privat. Det brukar vi inte göra. Men idag var kanske en sådan dag som man var tvungen att vädra det som är bra, och det som är dåligt. Vi blandade diskussion och skratt så nästan tarmarna brast. Sånt behövs också.

Sedan cyklade jag stilla hem i natten på min ihopfällbara cykel, fångade en Pokemon och sitter nu redo att skapa vidare på vår storslagna epos.

Nej vars, det var inte natt, jag fångade ingen mer Pokemon och jag ska inte skriva mer ikväll. Det är fan asjobbigt.

Puss.

Att ta sig vatten över huvudet

En kompis och jag har utmatat varandra att producera en viss mängd text fram till och med ett visst datum. Klarar man det inte blir man skyldig en trerätters middag och får leva med skam i tre generationer.

Det är absolut inte en textmängd motsvarande en ny Bibel. Stephen King skulle kanske skriva ihop det på en halv vecka. Alla kan dock inte vara högproduktiva amerikanska skräckförfattare.

Vi hade ett inledande kreativt möte igår med lite diskussion och textskrivande.  Även om jag kände viss panik innan med ökad puls och allmänt irrationellt beteende gick det bra. Vi hade givande diskussioner och kom igång med skrivandet.

Skrivandet gick riktigt, riktigt knackigt. En jämförelse skulle kunna vara att en mycket överviktig 78-åring gav sig på att försöka konståkning. Jag kände mig jämförbart graciös i skapandet.

Dock, det var en start och jag är full av tillförsikt.

Tjugotre dagar och tankar på skrivande

Min vän, chefen i exil påpekade att jag verkade ha lite av en bloggtorka. Hon gav som förslag att jag skulle skriva lite om mitt tidigare, mer omoraliska leverne. Jag tackade för tipset men påpekade att det inte var den typen av blogg. Yngre kan ju trilla in här av misstag och de ska inte behöva utsättas för omoral förrän de är äldre än 18 åtminstone. Vill hon läsa snusk kan hon istället läsa om Fifty Shades of Grey.

Lite rätt har den gode vännen dock. Det kan mycket väl verka vara lite av bloggtorka här. Dock beror det inte så mycket på bristande inspiration som att jag inte behandlar skrivandet som jag vet att man ska göra.
Exempelvis är det dåligt att försöka skriva något precis innan man ska lägga sig. Då vill man bara bli klar. En annan sak är att ha dålig utrustning. Jag har en ipad och en bärbar dator hemma. Ipaden är inte direkt gjord för mycket längre skrivande än ” 🙁 🙂 :/ ” och dess rättstavningsfunktion är bland det mest irriterande jag upplevt sedan man först stötte på caps- och numlock. Den bärbara datorn å andra sidan är i så dåligt skick att den helt utan förvarning fryser. Man får med växande panik sitta och titta på en A4-sida fylld av osparad text och undra om man kommer vara tvungen att stänga av datorskräpet på det dåliga sättet.
En annan sak som är hämmande med skrivande, kanske inte så mycket blogginlägg men med längre texter är att sitta hemma. Det är framförallt sant om man som jag är lika lätt distraherad som en hundvalp. I en perfekt värld skulle jag sitta i en ödslig stuga och skriva mina texter på en ordbehandlare, utan möjligheter till Internetuppkoppling. Tills vidare nöjer jag mig med att försöka skapa lite arbetsro i mitt kommande arbetsrum.
En sista sak är att inte sitta och vänta på inspiration. Är man seriös med skrivandet är det bara att behandla det som ett jobb, med rutiner och fasta ramar.

Trots dessa visdomsord från mig själv vet jag att jag bara om någon dag kommer sitta och panikskriva framåt kvällningen. Förmodligen kommer det vara på läsplattan medan jag desperat försöker få igång Viaplay på mitt ps4.

Det är en sak att lära – en helt annan att leva som man lär.

Makalöst vilka klokheter man kan komma med om kvällen. Jag är förvånad själv. Kanske beror det på monsterpromenaden jag tog efter jobbet idag – en promenad som självaste mästergångaren Einar Rothman inte skulle sett snett på.

Gångfinal 1908

”1908 3500 metre walk final” by photographer of IOC – Official Olympic Report. Licensed under PD-US via Wikipedia

Skrivövning 1

När man nu som jag gått ut med att man faktiskt har en ovanligt stark form av skrivkramp, måste man ju faktiskt jobba på det. I teorin vet jag hur man jobbar bort det. På sätt och vis kan man jämföra skrivkramp med den där disken som samlar mögel i en vecka. Man får inte riktigt tummen ur. Men samtidigt kan det vara större än så. Man är ju egentligen inte rädd att ta hand om den där disken (eller ok, om den stått där i tre veckor kan man behöva närma sig den med försiktighet).

När det gäller skrivande kan man faktiskt vara lite rädd att skriva de där första tecknen. Tänk om det blir dåligt? Det är egentligen en dum bortförklaring, som bortförklaringar ofta är. En bok är ju ingalunda färdig bara för man råkat komma till slutet. Det kan krävas en, två, tre eller fjortom omskrivningar.

Nog med svammel. Min första skrivövning till mig själv, och någon av de andra tio som besöker den här sidan om de så önskar lyder: Hitta på ett nytt slut till en bok du känner till, men ännu inte har läst. Det ska vara kortfattat, som max 200-1000 tecken. Syftet är att avdramatisera skrivandet, inte dra igång någon fan-fiction. Man kan med fördel inta en ganska oseriös hållning till projektet.

Själv väljer jag helt slumpartat ”Borta med vinden”  av Margaret Mitchell som jag förvisso läst en del av början på, men i övrigt inte vet mycket om.

Skrivövning 1
Allt var slut nu. Slut och förbi. Pajen var uppäten. Majswhiskeyn var urdrucken. Kon som hade kalvat så bra var såld. Pengarna som skulle byggt upp den nedbrunna ladugården hade hon spelat bort på tärning och resten på majswhiskey.
Brunnen hade sinat. Gardinerna var skitiga och bortom hjälp.

Allt var borta och förfallet. Men fick hon välja en enda sak tillbaka vore det inte körsbärspajen, det vore inte majswhiskeyn, även om det vore gott med en slurk. Hon brydde sig inte om den kalvande kon eller den sinande brunnen och än mindre de skitiga gardinerna. Fick hon välja en sak tillbaka skulle det vara han. Bara han. Men som allt anat var han borta. Borta med vinden.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Skriv om, skriv rätt

Ibland hamnar man i ett dåligt flöde med skrivandet. Rättare sagt – man hamnar ganska ofta i ett dåligt flöde. Det gäller bara att orka fortsätta ändå och intala sig att skiten blir bra när man är klar.

Mitt dåliga flöde har varat i en sådär två, tre år. Men jag har goda föraningar om att saker och ting håller på att vända. Fast jag har hållit på med samma bok i snart tre år. Tyvärr har jag inte kommit så långt utan jag bara börjar om hela tiden. Jag tror jag måste sätta någon form av deadline för mig själv.

Få se… Om jag inte är klar med ett utkast till boken jag håller på med nu till sista juni så ska jag…. Hmmm…. Jag är inte så bra på det här med självbestraffningar. Det måste ju vara något kännbart men jag vill liksom inte skära av mig bara för att jag inte *hunnit* fått en bokjäkel klar. Det finns ju så många böcker.

Jag ska fundera ut något hårt, kännbart för mig själv och återkomma i frågan.