Vår hjälte avslutar sin semester

Så idag var första dagen på min evighetslånga semestervecka. Seriöst hade jag faktiskt klarat en vecka till utan större problem. Samtidigt är det bra för mig att ha fasta rutiner. Jag ska inte släppas för fritt.

Arbetsveckan började med uppenbarelsen att två stora projekt har en betydligt snävare deadline än jag först hade räknat med. Fast det är bra med snäva deadlines. Jag har alltid varit glad i dem och kommer förmodligen vara det till nästa gån någon undersöker mitt blodtryck.

Kvällen ägnades och cyklande, promenad och andakt i både Nyköping och Norrköping. Och med andakt menar jag att jag jagade Pokemon. Det blev en jaktmässigt god kväll.

Om jag nu ska bibehålla dagbokstemat kan jag även säga att jag åt omelett till kvällsmat, med lök- och tomatsallad. Sedan studerade jag om mjölk verkligen är så nyttigt som vi fått intutat i oss och det finns snygga överdragsbyxor att ha på sig på vintern. Efter det var det slut med nöjena och jag satte mig och ägnade en stund åt det litterära projektet som jag och vännen Joakim har.

Nu ska jag lägga i kvällssnusen och kanske kolla på en serie. Roligare avslut än så erbjuder jag inte idag. God natt!

Konversation vid bänkpressen

Personerna på bild har inget med texten att göra.Idag hamnade jag i samspråk med en av de unga instruktörerna på gymmet. Han inledde konversationen att säga att jag såg trött ut. Jag medgav korrektheten i hans iakttagelse men ville samtidigt framhäva att jag var i min fulla rätt att se lite trött ut efter att i några dagar ägnat mig åt den dekadenta livsstilen.

Vi pratade vidare kamratligt och han hörde mig för om mina träningsvanor alternativt bristen på dem. Efter ytterligare en stund ville han visa några övningar avsedda att stärka min mycket eftersatta biceps. Jag lät honom hållas under förutsättning att han respekterade min idag extra klena fysik. Han gav sitt ord och skred till handling.

Övningarna gick nog bra och snart hade jag tränat mina armar dubbelt så mycket som jag tänkt från början. Vi skildes åt med löfte om förnyad konsultation inom kort.

Det här är andra tiden på kort tid som någon i personalen kommit fram till mig för att fråga hur det går med min träning. Ser det ut som jag börjar ge upp?

Mitt sociala batteri

Idag tog jag initiativ till lite socialt samkväm i helgen. Mina helger brukar normalt spenderas i ensamhet. Ensam och ensam förresten, rovkatten Sigge är naturligtvis med.
Vi trivs ganska bra i vår lilla asociala kuvös. De sociala behov jag må ha täcks för det mesta av jobbet. Men på sista tiden har jag känt mer och mer att det nog är dags att ge sig ut på gatorna som en vanlig man och umgås med folk jag inte kallar kollegor.
Jag får sådana känslor ibland. Det är som att mitt sociala batteri laddas ur och jag känner mig helt plötsligt ensam. Lyckligtvis har jag folk som är fult nöjda med att träffas någongång varannan månad. Det får mitt sociala batteri att laddas upp snabbt och jag kan återigen njuta av ensamheten några helger.

Det är ganska intressant det här med enstöringar kontra sociala människor. Jag har en bekant som är extremt social. Fastän jag förklarat för honom att den enda dagen jag möjligen kan tänkas umgås är lördagar, försöker han ideligen få med mig på något även på vardagar. På vardagar! I don’t do vardagar. Då vill jag bara hem efter jobbet, gosa med katten, gå och träna och sedan sitta och glo i soffan. Det är kvalitetstid för mig. Herregud, att förelå en enstöring att umgås på vardagar är som att be en vegan äta råbiff.

Jag hittade en rätt passande bekskrining på Wikipedia-artikeln ”Loner”:

Most loners are able to act ”normally” in a social setting. However, the strain of being in a situation which is uncomfortable may leave some mentally and emotionally exhausted. They may have to retreat for a significant amount of time before being able to do so again.’

Well, man låter lite halvgalen men jag kan identifiera mig i det.

Men som sagt, i helgen ska farbror ut på stan och ladda upp och det ska bli väldigt kul.

Och nu har jag skrivit väldigt långt utan att nämna träning, så det tycker jag att jag kan göra.

Ikväll tränade jag flås-kondition. Jag körde intervall på roddmaskinen: Lugn rodd 250 m, sedan ro som att man hade den amerikanska flottan i hälarna 250 m, repetition tills man rott 3000 m. Det var mycket riktigt flåsigt. Efteråt ställde jag mig på crosstrainern och körde ett ganska tungt pass där i en halvtimme.
Jag flåsade mycket riktigt som att jag vore havande och svettades extremt mycket. Hade man utvunnit salten i all svett skulle man förmodligen få en kvartalsförbrukning av salt.