Vår hjälte tar semester

Så då har då dagen kommit då vår hjälte går på semester. Trots min tidigare, lite negativa inlägg om ämnet måste jag ändå säga jag ser fram emot det med viss tyglad optimism. Det är ju såklart inte lika roligt som att jobba men anstränger man sig lite tror jag man kan få en riktigt berikande semester. Jag har planer. Det blir i alla fall minst en vandring i skogen, kanske någon liten resa någonstans och möjligen, men här vill jag lämna ett skarpt förbehåll, så kanske jag försöker rycka igång med träningen igen. Både kroppen och själen befinner sig i förfall och då vet jag att träning, hur outsägligt tråkigt det än är har en viss mildrande verkan. Fast ska man egentligen träna på sin semester? Som sagt, jag säger det med förbehåll. Och man måste väl ändå säga att spela Pokemon Go och gå runt hela staden måste räknas som en form av träning.

Ja, det ska bli skönt. Jag ser faktiskt fram emot sovmornar, äta frukost hemma och lämna dagen öppen för otyglad impulsivitet. Det där lät förresten lite klichéartat men andemeningen i det är god.

Jag har idag inlett min semester med att stanna till på mitt stamhak i Nyköping. Solen skiner, ölen är kall och jag har ett helt näste med pokemons som bara väntar på att bli fångade.

Tankar på tåg

Idag har jag kanske en av världshistoriens mest behövda tvättider. Jag vet inte varför, men på något sätt har jag vid upprepade tillfällen helt misslyckas med att boka tvättid. Det har gått så långt att jag tvingasts ta till tredjesorteringen av kläder. Nu är dock till och med min tredjesortering riktigt skaplig så det är inte så att min salig mor skulle behöva skämmas för mig.

Ikväll är det dock dags efter en framgångsrik bokning i helgen. Det gör mig lite uppspelt och jag var uppe lite tidigare idag för at se att allt stod rätt till med tvätt- och sköljmedel samt att tvättkorgarna stod enligt feng shui-linjerna. De är nästan så att jag vill klä upp mig ikväll och ta med mig en flaska vin ner till tvättstugan. Dock, om det är något som tredjesorteringens kläder inte innehåller så är det sånt man vill klä upp sig i.

Nu åker jag mitt pendlartåg och blickar ut över Bråviken. Dagen kan bli hur dålig eller bra som helst. Jag tror dock det senare. Det finns ju en tvättid med mitt namn på därnere vid tvättstugan. Eller ja, mitt namn – mitt nummer. För övrigt ska man helst inte påbörja en mening med ordet eller. Ej heller ska man använda ett kommatecken innan ordet om det används mitt i en mening. Det är samma regler för ordet men. Dessa och många andra regler har jag brutit mot under livets gång. Godmorgon.

De behöver ju träning

Föräldrar är glada att deras lata barn lämnar tv- och dataspelssoffan för att ge sig ut och spela nya Pokemon GO. Det är bra. Med risk för att låta så gammal som jag faktiskt är kan jag säga: På min tid var man tvungen att bege sig ut och ställa till kaos. Det var outhärdligt att vara inomhus. Det fanns tv-spel även då, i senare delen av förra seklet men grafiken var sådan att man lika gärna kunde leka med pinnar. Eller snarare slå andra barn med dem för det var sånt man tyckte var roligt på den tiden. Lyckligtvis hann moralen ifatt vissa av oss och det är nu flera år sedan jag uppskattade att slå någon med en pinne.

Anyways. Jag dryftade min misstanke att detta med Pokemon GO är fröet till världens undergång. När jag ser med vilken iver ungdomarna farmar Pokemon-cache vid statyer, viktiga byggnader, historiska platser och annat stärks bara detta. De måste såklart mjuka upp sittmusklerna innan Pokemonsen börjar dyka upp på säkerhetsmässigt känsliga platser.

Jag var själv ute en sväng idag. Jag fångade någon form av fladdermus och en mask, sedan funkade inte spelet längre. Förmodligen är jag inte intressant som soldat i den nya ordningens armé och det kan jag helt klart förstå. Jag är inte bitter men vill ändå påpeka att jag har två veckors utbildning i stridssjukvård om nu något sådant skulle behövas.

Början på undergången

Ikväll när jag var ute och gick såg jag horder av människor som gick hukade över sina mobiltelefoner. Det var enskilda, barnfamiljer, grabbgäng, tjejgäng – allt.

Det var naturligtvis det nya Pokemon GO som låg bakom detta zombieliknande beteende. För de 17 st i världen som inte vet vad detta är, går det alltså ut på att via sin mobil, gå omkring i och fånga pokemons, som är någon form japanska djur som kan fostras till att bekämpa dueller med varandra. Tror jag.

Hur som helst är jag säker på en sak, förutom de olyckor som kommer inträffa de människor som är mer intresserade av sina mobiltelefoner, än trafiken – Det är så här världen går under.

Snart kommer folk leta pokemons vid militära installtioner, vid skyddsobjekt, vid kraftverk… Ja, du förstår. Hundramiljontals pokemon-jägare kommer vara den nya världsordningens armé. Det kommer inte bli den zombieapokalyps, som varit de senare årens favorit bland olika sätt som världens går under på.

Jag ser med viss spänning fram emot framtiden.

Vad gjorde jag själv ute ikväll då? Spelade Pokemon GO såklart.

Jag avslutar med R.E.Ms gamla slagdänga.

Problem med cykel

Mitt pendlande till Nyköping innebär en kvarts promenad till tågstationen, 40 minuters tågresa och slutligen 25 minuters promenad till kontoret. Tågresan är bara trevlig men gåendet börjar gå (!) nig på nerverna. Normalt har jag inget emot att promenera – tvärtom tycker jag om det. Men gång som transportmedel är högst otillräckligt. Så jag köpte en begagnad cykel av en kollega.
Livet började kännas enklare. Istället för 25 minuters promenad till kontoret cyklade jag på tio. Lägg därtill frihetskänslan att susa fram i 13,8 km i timmen.  Det gjorde inte så mycket att sadeln var hård som järn och att jag gick runt med konstant träsmak.
Det var lyckliga dagar. Jag hämtade cykeln på tågstationen på morgonen och lämnade den på kvällen. Jag kan förtydliga med att säga att det var lyckliga tre dagar. En morgonen när jag glad i hågen skulle hämta min mycket vällåsta cykel fanns nämligen bara ramen var. Någon jävel hade snott hjulen.

Livet återgick återigen till elände och ständigt gående. Efter några veckors depression gjorde jag dock slag i saken och köpte en ny cykel. Denna gång var det en fällbar som kunde följa med mig på tåget. Med sina små hjul kunde jag kanske inte susa fram i 13,8 km/tim men inte långt därifrån.
Det var återigen tre lyckliga dagar, sedan trampade jag av ena pedalen och orsakade gängpaj. Trots att detta troligen berodde på min undermåliga montering förbannade jag högre. Någon vill inte att jag ska cykla. Någon vill inte att mitt liv ska vara lyckligt.

Nu är just detta problem inte så svårt att ordna. Men jag vet, att när jag väl ordnat det kommer något annat hända.

Semester

Jag antar att jag tillhör en minoritet i befolkningen när jag säger att jag inte är särskilt förtjust i semester. Det är inte bra för mig. Jag är en pessimistisk tänkare med anlag för vemod och dras lätt mot förfall. Mina dagar behöver vara fyllda med aktivitet för att jag inte ska sjunka ner i ett melankoliskt hål. Och jobbet skyddar mig mot detta.

Det är alltid lättare när man gör något med någon på semestern. Då kan det vara trevligt att göra ingenting. Men själv, nej då jobbar jag hellre. Jag är ju normalt en extrem enstöring men ledighet klarar jag inte av. Jag kan inte slappa på soffan eller en solstol. Långa sovmorgnar fungerar inte eftersom jag vaknar automatiskt klockan 6 (eller tre under de årstider den aggressiva måskolonin bor strax utanför mitt fönster).

Jag undrar ibland när jag förlorade förmågan att ta det lugnt, att njuta av stillheten och lugnet. Kanske när livet och döden gjorde sig påmind, kanske när jag själv diagnosticerade mig med en omedicinerad adhd (via Internet).

Well, jag har en gnällig kväll – men även sådant måste få plats. Livet är inte bara mjölk och honung. Nu vet jag inte var det uttrycket kommer ifrån för jag skulle inte vilja ha mjölk och honung. En touch honung i teet kan jag tänka mig men inte med mjölk. Det känns bara sjukt.

Kan du norsk?

Jag har i några veckor jobbat med en liten större norsk broschyrproduktion. Det är roligt men det ställer till med kaos i huvudet på mig. Min hjärna blir överbelastad. För några veckor sedan hade jag besök från Holland och Tyskland. Allt växlande mellan engelska, svenska och väldigt lite tyska gjorde att jag pratade svenska med mina utländska besökare och engelska med servitörerna från Nyköping, när jag tog ut dem på middag efter arbetsdagen. 

Den norska produktionen går bra och det är roligt. Jag tycker alltid det är roligt att göra broschyrer. Men ord som ”uke” och ”kjempe” börjar ta sig in i huvudet . Idag kände jag ett lätt tryck mot vänster tinning och jag tänkte att jag kanske bara hanterar engelska och svenska i huvudet, annars blir det överbelastning. Ett tydligt exempel på detta var att jag häromveckan (uken) helt plötsligt hade glömt bort koden till jobbet. Jag var tvungen att ringa en kollega. Och då hade jag ändå slagit denna kod i nästan ett halvårs tid, varje vardag för det är oftast jag som är där först. 

Min stackars hjärna är skör. Jag har kommit till det stadiet att när jag lär mig något nytt, försvinner något gammalt. Det utesluter alla former av vidareutbildningar i framtiden för jag vill fortfarande minnas lite av min barndom.

Västerås, staden som känns nära

Jag tror alltid det är närmare till Västerås än det faktiskt är. Nu är det ju inte så där hiskeligt långt – 15 mil från Norrköping. Det är ju inget stort avstånd. På vissa ställen i vårt land är ju det avståndet till närmaste livsmedelsbutik.
Dock är det cirka 8 mil längre bort än vad jag tänkt mig. I min värld ligger Västerås och Örebro precis intill varandra. Det är också en sådan ort som ligger längre bort från Norrköping än man kan tänka sig. Dessutom är det i princip omöjligt att ta sig dit med offentliga transporter. Alla vägar bär verkligen inte till Örebro. Men nog om Örebro.

I och med dessa tankar om Västerås fick jag faktiskt veta att stan är större än Norrköping. Det låter helt orimligt med det står så på Wikipedia. Samtidigt läser jag jag att Västerås endast har en enda allsvensk säsong i fotboll så då känns Universums balans återställd.

Stanna här

Chefen i exil är hemma för några dagar. Det är tokigt hur mycket man kan sakna någon, och att man märker det först när man träffar personen ifråga.

Hon har lite 40-årskris. Det är fullt förståeligt eftersom hon fyller 40. När jag fyllde 40 köpte jag en skateboard. Hjärnan mindes hur man gjorde men kroppen höll inte längre med. Jag gav sedan denna dyra bräda vidare till en yngre generation.

Jag har alltid sagt att jag har inga åldersrelaterade kriser, jag krisar jämt. Så är livet med en aktiv hjärna och en fallenhet för pessimism.

Men tillbaka till chefen. Vi ska träffas senare ikväll. Hon har ett tillfälligt förbud att besöka min lägenhet efter viss kritik mot min städning (efter jag handskurat hela lägenheten med tandborste). Jag är inte långsint, men rätt ska vara rätt. Och troligtvis hade hon helt rätt att skåpsluckorna sett bättre dagar, men ja, ibland måste man sätta ner foten.

Jag förlåter dock dessa övertramp. Jag tycker så mycket om när hon är här. Man säger ibland att någon är som en syster eller bror för en, och så är det. Hon är som en syster. En syster man inte vill ska åka till Singapore utan stanna här.