Där skulle jag kunna be ofta

beerchurch Nu är en av världens minst beresta män hemma efter en affärsresa i Holland. Jag säger numera ”en av världens minst beresta män” för jag antar numera att det är någon annan än jag som är korad som den minst beresta. Jag har ju iallafall varit utanför promenaderna ett par gånger.

Om jag ska reflektera något över mitt marknadsmöte i Holland är det att det finns många kreativa marknadsförare därute, att holländarnas tankar om lunch är högst otillräcklig och trots att blommor inte är så intressant, så är tulpanfält ganska fina.

Jag är trött i huvudet efter att ha varit runt massa folk sedan i tisdags morse, med få pauser. Men det har varit trevligt. Det är inte bara av ondo att ge sig ut i det okända och utmana sig själv.

Bilden visar förresten en kyrka som byggts om till restaurang och bryggeri. Vi var där och åt god middag och drack gott till. Där skulle jag kunna be ofta. Amen.

Internationell marknadsförare

Den närmaste 3 veckorna kommer jag resa mer än vad jag gjort de senaste åren tillsammans. Det är förvisso ett extremt lätt rekord att slå. Det räcker i princip med att åka till Flen ett par gånger så har man fixat det. Trots det känner jag mig lite som:

”Andreas Soneryd, internationell marknadsförare” och i mitt huvud när jag tänker det hör jag även en theme-sång.

Jag har vid otaliga tillfällen berättat om min ovilja att resa. Det är en sanning med modifikation. Lita aldrig på försäljare och författare. De berättar vad de tror du vill höra.
Jag tycker faktiskt om att resa, men jag har en viss flygrädsla, nedärvd i direkt stigande led från min salig mor. Under hela sitt liv befann hon sig aldrig mer än tre meter över marken.
Det är inte så att jag skulle kalla det fullskalig neuros, men det är något med att befinna sig i ett rör massa tusentals meter över marken som inte tilltalar mig.

Men men, det ska nog gå bra. Det är lika bra jag vänjer mig för nya jobbet verkar innehålla en del resor. Jag får sakteliga börja inse att man inte kan göra allt i Norrköping. Snyft.

Mitt undermedvetna tycker i alla fall att jag vet bäst

Jag och vännen JoH har haft lite skrivprojekt tillsammans. Nu ska vi skriva en bok tillsammans. Det är inte direkt min hemmaplan.

När det gäller skrivande, och annat för den delen, har det jag tyckt varit att jag får skapa mina egna världar, på mitt eget sätt. Det har känts främmande att skriva tillsammans med någon, att inte få bestämma allt själv. Möjligen beror det på att mitt undermedvetna alltid menat att jag vet bäst. Nu har världen, vid flera olika tillfällen bevisat motsatsen. Men det undermedvetna är svårt att övertala och själv lär jag mig sällan av mina misstag.

Så, det här är en utmaning för mig:
Att komma överens om en gemensam handling.
Att få förslag förkastade och inte få igenom mina idéer.
Att bevisligen inte jämnt veta bäst
Att faktiskt jobba fram en struktur.

För en person som är mer ostrukturerad än en guldfisk i ett för stort akvarium är det en enorm prövning, nästan som ett mentalt marathon-lopp.
Men, det har gått bra.

Man hjälper varandra, dissar varandra och kommer slutligen fram till någon sorts gemensam handlingsplan. Ens idéer och ens skrivande blir ifrågasatta och man kan utvecklas därifrån. Sen är det roligt också.

Vi får se hur det går. Det kan bli storverk. Det kan bli delete-knappen. Egentligen spelar det inte så stor roll. För en person som egentligen inte gillar att resa måste jag ändå säga – ibland är det resan som är målet.