Öde och tyst

Den här bloggen är stundtals lite som miljön i en Mad Max–film: Öde, tragisk och tyst men minus galna gäng som mördar dig för en matsked vatten.
Annars då?
Jo, tackar som frågar. Jag har snart jobbat tre månader på nya stället. Det har helt klart varit en omställning och jag har nog fortfarande inte helt kommit i fas med tillvaron. Kanske därav de fåtaliga uppdateringarna. Fast vad ska jag då skylla på de andra gångerna det hänt?
Vi lämnar ämnet.
Allt är ganska bra men jag dras med en gubbförkylning av bibliska mått. Jag kollar i handen när jag har en av dagens tusental hostattacker, för att se om det kommer blod. Än så länge har jag inte sett något så tuberkulosen är avskriven. Tills vidare.
Nu sitter jag på Nyköpingståget jag lärt känna så väl. Här startar och slutar min arbetsdag.  Här borde jag ha all tid att utföra stordåd. Och det ska jag, sen.
Nu, ska jag bara hosta.