Framme i Sassnitz

Det blev oväntat dramatiskt att komma fram till Sassnitz, där vi mellanlandar innan vi far vidare mot Berlin. Vi hamnade på en ganska öde färjeterminal utan någon större aning om hur man skulle ta sig till hotellet. Efter att ha utfrågat en av lokalbefolkningen på engelskblandad skoltyska förstod vi att det var ca 2 mil in till Hotellet.  Det är lite långt att gå, framförallt kl 22.30 med packning. 

Jag ringde taxi och efter ungefär en halvtimme kom taxin. Chauffören kunde inte ett ord engelska men körde åtminstone som en biltjuv. Vi kom fram till hotellet som såg riktigt nedslängt ut. Efter mer förvirrad diskussion lyckades den gamle biltjuven förklara för hos att man skulle hämta Schlusseln på ett annat hotell. Bra. Nästa problem uppstod när vi försökte betala med kort. Det gick inte. Ingen pratar engelska och det går inte betala med kort. Chauffören lyckades dock förklara att det fanns en bank i närheten, och med stigande panik sprang jag dit och tog ut pengar.

Nu befinner vi oss på hotellet och har uppmärksammat det sista hindret. Det finns ingen minibar!

Ibland vill man stänga av

Det är över ett år sedan jag var tvungen att ta bort min katt. Det smärtar som fan fortfarande. Jag känner mig dålig att det blev så. Jag känner att jag borde gjort lite till.

Allt grundar sig i att jag är så jävla omhändertagande. Det kan kanske verka vara en bra sak. Kanske är det så men man dör lite själv.

Nu har jag sjukdom i familjen. En som är mig kär har sin hustru på sjukhus. Jag får ta hand om han några gånger i veckan. Jag har alltid varit individualist och styrt mitt liv, med begränsad framgång, själv. Det är inte riktigt ett alternativ just nu.

Ibland tror jag att jag bryr mig för mycket. Jag mår fysiskt dåligt när jag ser människor eller djur som lider. Jag får dåligt samvete när jag inte ger till tiggare. Jag dör litegrann när jag läser om djur som lider.

Och tillbaks till det jag pratade om. Jag bli så ledsen när någon jag bryr mig om mår dåligt. Hur liksom ska jag göra för att ta bort all ångest och bitterhet från han? Det går bara inte. Jag försöker skämta, försöker prata om saker jag vet han gillar men jag vet i grunden att han har så mycket sorg som jag inte kan hantera.

Ja, ibland skulle jag vilja ha förmågan att stänga av, att inte bry mig så mycket. Samtidigt, vem fan skulle jag vara då?

Riktigt god surkål

Nästa vecka kommer en riktig prövning för världens minst beresta man. Jag ska inte bara utanför promenaderna, jag ska utanför landet också.

Jag och vännen T ska åka tåg, båt, ta in på hotell, åka tåg igen och sedan ta in på hotell i Berlin. Därefter fortsätter resan åt andra hållet.

Det hade såklart varit enklare med flyg, istället för som nu, göra fem olika bokningar och försöka passa in allt med ett visst mått av panikångest. Men jag tänker på den gamla slagdängan att det är resan som är äventyret, inte slutdestinationen. Och det är ju rätt. Jag älskar att åka tåg, jag kan åka båt sålänge den inte sjunker och jag inbillar mig at jag kommer uppskatta att övernatta i en liten tysk stad på den tyska nordkusten.

Well, det blir en prövning oavsett. Oavsett, skiljer jag mig inte som alla andra. Alla vill väl, när vädret inte är riktigt rätt, åka till ett ställe som åtminstone i fantasin har riktigt god surkål.