Tåget som tar mig vart jag vill, så länge jag vill till hamnen

TågspårPå rälsen här brukar ett tugnt diesellok med mängder av godsvagnar åka förbi.

Ibland skenar min fantasi iväg och jag tänker jag borde hoppa på en godsvagn och följa med till dess slutdestination.

I min ungdom var jag och en kamrat besatta av detta fenomen, kallat freight- eller trainhopping. Jag var inspirerad av amerikansk litteratur från depressionseran och min vän var bara galen. Vi besökte järvägsstationer och diskuterade med stort allvar bästa förhållningssättet att hoppa på en vagn.

Lyckligtvis gjorde vi aldrig slag i planerna. Däremot fick vi sedan jobb inom reklam. Jag vet inte om det har något samband.

Tanken lever dock kvar, när jag då och då ser det tunga dieselloket dra förbi. Tyvärr går tåget bara till hamnen, cirka 100 m från mitt jobb.

Vik hädan Sokrates!

Idag hade jag och min kompis en skrivarsession. Att vi håller på med sånt har ju framförallt med vår skrivarutmaning att göra.
Grundkonceptet börjar utkristallisera sig efter två sessioner. Först pratar vi lite förvirrat och osammanhängande. Sedan chockstartar vi genom att ställa en tid på klockan. Så länge ska vi skriva och vi är tillåtna att producera vilken smörja som helst. Det är än så länge inte några långa tider. Idag var det exempelvis bara 25 minuter. Det är dock en bedrift god som någon för två män som till och med en bra dag har svårt att sitta still.
Diskussionerna efter skrivandet är lika givande som skrivandet själv. Idag promenerade vi och pratade om fördelarna att tvinga igång skrivandet. Vi prata även om att ge sig själv begränsningar. Ett exempel är att försöka skriva en text helt utan kommatecken. Det är vad jag försöker med nu. Jag har även tänkt att detta blogginlägg ska vara på minst en hel a4 enligt typ manusstandard.
Redan har jag svårt vad jag ska skriva. Samtidigt vill jag bli klar. Game of Thrones och rostbröd väntar mig när jag är klar. Jag försöker äta mindre bröd men tröstar mig med att det i alla fall är bättre än heroin. Samtidigt känner jag att jag brukar köra med den ursäkten ofta. Visst är det värre att skjuta heroin än att äta bröd men det är sämre än att äta något som inte till hälften innehåller något man blir fet av. Nu vet jag inte om det är hälften. Jag gissar bara i ren desperation för att bli klar någon jävla gång.
Börja på nytt stycke är en bra sak när man vill vidare i en text och samtidigt spara några ord. Dialog är såklart av den anledningen helt magiskt. Tyvärr har jag ingen bra dialog i minnet som jag kan recitera. Och det här med nytt stycke kan man bara köra med om det verkligen är läge för ett nytt stycke. För mig är det rätt att byta stycke när man liksom ändrar inriktning i texten. Det är svårt att förklara utan kanske något man får ha en känsla för.
Det lite märkliga rubriken är helt klart en anledning att skapa ett nytt stycke. Den är inte helt utan förklaring. Jag talade nämligen med kompisen om en mening jag haft i mitt huvud. När vi pratat en stund kändes det som att det skulle kunna vara en titel på en bok. Ibland kan det också vara så att man genom titeln förklarar boken. Man får i alla fall en känsla. Rubriken på inlägget dök upp i huvudet när jag promenerade hem. Jag tänkte att jag skulle använda det till kvällens blogginlägg. Jag vet inte om jag har hört det någonstans eller om jag själv tänkt ut det förut. En dejavu-känsla infann sig helt klart.
När jag skrivit denna text har jag brutit mot flera regler jag satt upp för mig själv när det gäller skrivande. Jag brukar framhäva att man aldrig ska gå tillbaka och ändra något när man håller på att skriva. Det stannats upp texten för mycket. Ändra gör man sedan. Jag har även försökt tänka framåt i texten istället för att vara där jag precis befinner mig. Samtidigt vet jag att jag ofta är den första i kön att bryta mina egna regler.
Nu ser jag slutet på sidan. Det är som att springa ett lopp. Orken tar helt slut när man ser mållinjen längre fram. Det gör den för mig i alla fall. Samtidigt kanske det är därför jag är utarbetad reklamarbetare och inte elitidrottare.
Och där tog garanterat sidjäkeln slut. Tack och godnatt.

Hemma igen

Göteborgsvarvet

Mitt stora äventyr utanför promenaderna slutade lyckligt. Jag kom alltså hem igen.
På bilden ovan tittar vi på Göteborgsvarvet. Det var i princip det närmaste vi kom till hälsosamt leverne i helgen.

Jag bodde hos en av mina äldsta vänner och hans familj. De tyckte det var trevligt att ha mig där men var nog lika glada när jag åkte. Mina dagar har spenderats med att spela Fifa 15 med vännens son och att sitta på uteserveringar och dricka öl – båda två väldigt trevliga sysselsättningar. Igår kväll träffade vi dessutom ytterligare en vän från ungdomstiden så det blev dubbelt nöje.

Nu är min kropp bruten och själen är lite svag. Det ska bli skönt att sova i egen säng igen. Jag hade dock en väldigt trevlig helg och jag ska i framtiden överväga att lämna promenaderna lite oftare. Det är ganska trevligt på utsidan också.

Världens minst beresta man på äventyr

Jag brukar ofta säga att jag inte är särskilt glad i att komma utanför Promenaderna. Då åsyftar jag alltså på den södra, norra, östra och den inbillade västra promenaden som officiellt inte finns, som omger Norrköpings innerstad.

Jag själv bor precis vid Östra Promenaden. Jag kan se utanför dess gränser och det fyller mig alltid med obehag.

Ingen vettig människa behöver ju egentligen lämna Norrköping. Hela världen finns ju här. Om man nu behöver se andra länder kan man bara slå på teven eller besöka biblioteket.

Nu befinner jag mig dock i en situation då jag är långt utanför Promenaderna. Jag sitter på ett tåg på väg till Göteborg. Faktum är att chefen i exil sitter i en annan del av tåget. Hon är en väldigt berest kvinna. Till och med hennes möbler är mer beresta än vad jag är, eftersom hon har fått dem skeppade till Singapore.

Jag har nu under min resa passerat för mig okända byar och bosättningar. Jag har sett djur jag inte trodde fanns och märkliga horisonter. Och nu stannar tåget i Skövde. Jag måste vara stark.

Hail Satan

SpeedwayJag har på senare tid bevistat så många sportevenemang att jag utan tvekan skulle kunna kallas för fanatiker (dock utan anlag för huliganism).
I går var jag på fotboll, idag på speedway och i skrivande stund funderar jag faktiskt på att spela Fifa 14 på mitt PS4.

Sanningen är den att jag inte är speciellt fanatisk trots att jag har anlag för lokalpatriotism. Förvisso roas jag mycket att höra andra åskådare, ofta med bred Norrköpingsdialekt kommentera domarens intelligens samt ge tips om hur matchen ska skötas.
”Fan, spela på kanterna” och då och då ”Äh fy fan, de måste ju bredda spelet.”
De är alla mycket kunniga och att lagledaren inte kommer upp i publiken för att få deras kommentarer är för mig en gåta.
Jag sitter bara hyperspänd och väntar på mål eller en femetta om det är speedway. Då hoppar jag som en ko som blir utsläppt på våren.

Var någonstans ville jag med detta inlägg? Jag vet att jag hade en tanke i början men jag, för att använda sporttermer, dribblade bort mig plötsligt. Helt plötsligt finner jag mig själv sjunga ”Hail Satan” för jag lyssnar på Ghosts låt ”Year Zero.”. Man kan säga att det gått helt åt helvete för en gammal döpt konfirmand.

Reducerad tvättkraft

Jag har några fullspäckade timmar, trots att jag är ledig, innan jag tar emot chefen i exil. Både tvätt och städ måste jag hinna med. Första bakslaget inträffade redan i arla morgon, i tvättstugan. En tvättmaskin var trasig och inväntar reparation. Därmed reducerades min tvättkraft med 50%. Detta inträffar också när jag har en av de senaste månadernas absolut största tvättar. Efter att ha drabbats av några minuters handlingsförlamning och förvirring, ninjade jag även tiden efter min, som också var ledig. Dock förstår jag att detta bryter mot alla tvättregler och mitt goda namn skulle riskeras om detta kom ut i trapphuset.

Efter denna katastrof måste jag nu lägga mig en stund på soffan och meditera över min situation

Stilleben

Stilleben

Idag var fotouppgiften på kursen stilleben. En enkel förklaring på det är nog typ att fota föremål. Vi fick även ta med oss föremålen vi tänkte fota. Med sedvanlig eftertanke, 10 minuter innan lektionen började köpte jag således en klase banananer, några äpplen och en förpackning tvättmedel. Det sistnämnda behövde jag egentligen till senare men tog ändå fram under lektionen som exempel på experimentlusta.

Stilleben passar verkligen inte min impulsiva personlighet. Däremot är det ju en populär fotogenré, framförallt med all matpornografi vi översköljs av.

I ett exemplet ovan har dock min impulsivitet fått till ett stilleben. Jag såg en pinne som stack upp och tryckte med våldsam kraft dit ett stackars äpple. Till mitt försvar kan dock sägas att gäng fåglar hade samlats i bakgrunden under min misshandel av frukten. Nu undrar jag bara om fåglar äter frukt. Jag har aldrig sett det. Däremot har jag sett dem äta gammal kebab, brödsmulor och andra fåglar. Hursomhelst borde de verkligen äta frukt. Det är nyttigt för dem och finns nu på en påle nära dem.

Att ta sig vatten över huvudet

En kompis och jag har utmatat varandra att producera en viss mängd text fram till och med ett visst datum. Klarar man det inte blir man skyldig en trerätters middag och får leva med skam i tre generationer.

Det är absolut inte en textmängd motsvarande en ny Bibel. Stephen King skulle kanske skriva ihop det på en halv vecka. Alla kan dock inte vara högproduktiva amerikanska skräckförfattare.

Vi hade ett inledande kreativt möte igår med lite diskussion och textskrivande.  Även om jag kände viss panik innan med ökad puls och allmänt irrationellt beteende gick det bra. Vi hade givande diskussioner och kom igång med skrivandet.

Skrivandet gick riktigt, riktigt knackigt. En jämförelse skulle kunna vara att en mycket överviktig 78-åring gav sig på att försöka konståkning. Jag kände mig jämförbart graciös i skapandet.

Dock, det var en start och jag är full av tillförsikt.

En fin rumpa i skogen

Idag var jag ute i skogen två herrar i min ålder, som jag brukar hjälpa på språkhjälpen.

Det började med viss språkförbistring. Den ena vännen frågade, trodde jag, om det fanns päron i skogen. Jag sa att det kanske fanns det men förmodligen inte förrän slutet av sommaren.
Mannen låtsades se lite rädd och visade att han ville vända tillbaka till stan.
Jag förstod inte riktigt. Tyckte han så illa om päron?
Det visade sig dock snart att det var björn han menade. Jag lugnade honom med att det troligen inte fanns.

Det var en trevlig dag. Mina vänner var mycket uppskattande mot mig även om jag tror att de inte helt litade på att jag hittade i skogen, framförallt inte när jag föreslog genvägar.

Jag försökte lära ut lite svenska. Jag sa vad de olika träden hette, vad som är skillnaden mellan en bäck, en å och en flod. Förmodligen lärde jag ut helt fel blomnamn.
Helt säkert lärde jag dock ut en korrekt term: Mycket fin rumpa. Det verkar nämligen så, att oavsett vilka kulturer man kommer ifrån, så slutar alla diskussioner om kvinnor och sport.

När vi promenerat färdigt och skulle säga adjö försökte jag mig på ett litet stelt handslag. Det fungerade inte utan jag blev kramad och kallad bäste Andreas. Sämre dagar kan man ha.

Den koptiska pojken

Jag brukar ha rätt underliga, svårtydda drömmar. Ofta brukar jag försöka analysera dem och se vilka verkliga händelser och upplevelser som kan ha inspirerat till drömmen.

I den senaste jag minns har jag fått ett barn – inte genom en eventuell flickväns graviditet utan någon har helt sonika gett mig ett barn. En detalj i sammanhanget var att barnet och jag skälv var tvungen att döpas in i ett koptiska samfund. Jag hade bara en vag aning om vad koptisk var för något, annat än att jag visste att det hade något med religion att göra. Det visade sig vara helt rätt för kopter är den största kristna gruppen i Egypten. Pojken hade ett utländskt, kanske nordafrikanskt utseende så kanske hade mitt undermedvetna koll på detta mer i detalj.

Barnet levererades med en röd dopklänning och en liten möss som det stod Telo på. Nu är ju Christopher Telo mittfältare i IFK Norrköping så jag är rätt säker på var det intrycket kom ifrån.

Jag minns att jag i drömmen hade problem med vad barnet skulle heta, samt vem som skulle brodera det nya namnet på mössan. Jag kom dock på ett namn, som jag dessvärre glömt bort.

Drömmen slutade lyckligt i solskenet där jag tittade på när den lille pojken åka kickboard. Tydligen var vi nu båda kopter, så allt var i sin ordning.