När linjerna brakar samman

Det behövdes lite för många aktiviteter efter jobbet på vardagarna och en gubbförkylning för att den sista, mikroskopiska möjligheten att jag iallafall skulle försöka följa blogg100-utmaningen, försvann.

Gubbförkylningen eller vad det var/är var iallafall något extra. I mitt huvud har jag kallat den för lilla digerdöden. Jag har legat nerpackad i tvsoffan i flera dagar och sett film efter film. Aptiten har varit borta och jag har bokstavligt talat levt på smulor. Det var längesedan jag genomled en så pass eländig tillvaro.

Idag har jag för första gången på flera dagar andats morgonluft igen.

I mitt inre har jag idag hört Lord Elrond och Gandalfs diskussion från Sagan om Ringen.

Elrond: His strength returns.
Gandalf: That wound will never fully heal. He will carry it the rest of his life.

Nu ska jag naturligtvis inte jämföra skadan av en Morgul-kniv, som Frodo tillfogades med en gubbförkylning. Det senare är naturligtvis mycket, mycket värre.

Well, trots alla dessa motgångar ska jag försöka hålla ångan uppe. Nu när det för första gången på länge händer lite saker värda att skriva om borde det ju inte vara några problem.
Jag repeterar – borde inte…

En fotografisk dag fyrtiotvå

Såhär i slutet av den fyrtioandra dagen är jag trött. Jag har haft aktiviteter efter jobbet både igår och idag.

Jag inbillar mig att jag ser fram emot i morgon, då jag inte har något inplanerat. Samtidigt vet jag att vuxendampen, som gjort sig mer och mer påmind det senaste året troligen kommer kräva att jag gör något imorgon. Jag har för många oroliga andar i kroppen för att bara sitta still och låta dem blomma ut.

Idag var jag för första gången på en grundläggande fotokurs. Det var kul. Vi har redan fått hemläxor som satt min fantasi i spinn och jag ser fram emot att lära mig mer. Om jag nu kan lära mig mer saker. Jag har läst någonstans att man bli sämre på att lära sig saker när man är äldre. Måste komma ihåg att anteckna saker för mitt minne är verkligen inget att lita på.

Trettioåtta till fyrtio – då allt föll samman och dag fyrtioett då jag försökte hämta upp

Jag ste väl villigt erkänna att min blogg100 utmaning totalt brutit samman. Två dagar har jag missat bara sådär och det borde väl innebära omedelbar diskvalificering. 

Jag fortsätter dock följa det så gott jag kan. Det är som om man åkt Vasaloppet och tagit för lång tid på sig. Man får fortfarande åka sträckan men man kommer inte med i någon statistik och det får inte tillgodoräknas i den svenska klassikern.

Det har hursomhelst varit ett par händelselösa dagar som mest spenderats inomhus. Idag var första gången sedan fredag eftermiddag som jag umgåtts med riktiga människor.

Jag var och såg IFK Norrköping mot Elfsborg IF och det gick ju naturligtvis inget vidare. Länge har jag ju misstänkt att det vilar någon form av förbannelse över mig, som påverkar lagen som jag hejar på. Bevisningen är stark. Speedwaylaget Vargarna åkte ner en division, Dolphins basket tog sig inte längre än till kvartsfinal för första gången på många år och idag fick IFK stryk på hemmaplan med 0-4. Bäst för alla parter vore kanske att jag slutade upp med att titta.

Jag är en optimist dock. Fram till det var en kvart kvar hävdade att jag skulle vända. Mina kamrater skakade misstroende på huvudet och visst fick de rätt.

Trettiosju

Ja, man ska ju inte skriva så här sent enligt mina egna regler.

Oh well. Idag har jag köpt en ny kamera till firman. Ny teknik ger mig ett litet lyckorus. 

Och nej. Jag orkar inte skriva mycket mer. 

Den varma känslan

Så senare på dagen gick jag då in, lite nervöst, på det ställe där språkstunden skulle hållas. Några receptionister visade mig till ett rum lite avsides. Där satt några personer, men ingen som liksom verkade hålla i det hela. Jag satte mig vid ett bord där en man satt.

Jag frågade om han var här för språkhjälpen och det var han.

– Andreas, sa jag och sträckte fram handen.

Han tog den och svarade något jag inte hörde. Jag gav några förslag på namn jag trodde jag hört men han svarade nekande på alla. Till slut fick han med gester och historiska referenser förklara sitt namn.
Jag tänkte att jag borde lämnat mitt förvirrade jag hemma men det slutade i alla fall med att vi båda skrattade.

Min nya vän J berättade iallafall att han var från Syrien. Efter ett tag kom flera personer. J presenterade deras härkomst för mig.
– Han är från Syren. Han också. Och hon är från Syrien.
De satte sig alla vid mitt bord. När evenemangets handledare dök upp hävdade även J att jag var från Syrien. Hon såg lite skeptiskt ut.
– Jag har varit här i två veckor, sa jag.
– Du pratar väldigt bra svenska, sa hon.

Vi skrattade igen. Och sedan gick allt bara bra. Visst sa någon till mig att jag pratade lite fort en gång, och en annan gång kunde jag inte förklara skillnaden på den och det. Men det gick bra. Jag skämtade lite. De skämtade. De bad mig att tydligt artikulera skillnaderna mellan o och å och mitt framförande av det lät nog över hela stället vi var på. Ett tag trodde jag de bad mig göra det bara för att driva med mig.
Sedan läste vi texter. Jag hjälpte till med några uttal och klagade lite på vilka ord som SFI-undervisningen använder.
Vi höll på i ungefär två timmar innan vi sa adjö.
Några av dem undrade om jag skulle komma tillbaka nästa vecka. Jag sa ja.

När jag gick därifrån efteråt kände jag att jag log. Månader av missnöje och lite likgiltighet hade ersatts av en varm känsla i kroppen.
Jag tänkte – det var alltså det som behövdes.

Jag menar – jag gillar mitt jobb, väldigt mycket. Jag älskar det jag gör.
Men – ibland behöver man vara behövd som människa, snarare än en funktion.

Idealistiska dag trettionio

Idag sätter jag igång med nytt frivilligarbete. Jag har gjort det förr, men haft uppehåll på några år. Den här gången ska jag, såvitt jag vet, hjälpa nytillkomna med svenska språket.

Det ska bli roligt trots att jag fortfarande är lite nervös.

Kanske måste jag även försöka tänka lite på hur jag själv pratar, för annars kommer jag kanske inspirera till att prata med halva meningar, krydda med mängder av svordomar och inte dra sig för att lägga till ett könsord lite då och då.

På den trettioåttonde dagen var det lite mindre hår än de övriga trettiosju

Idag såg jag till och med på min egen skugga att jag hade en dålig hårdag. Det var tydligt att håret inte tänkte böja sig för något. Min skugga visade att hårtofsarna stod åt alla håll.

På jobbet fick jag kommenterar om att jag påminde om olika kända personer som har virvlar i bakre delen av huvudet. Jag minns inte nu vilka det var.

Jag har en särskilt framträdande virvel i bakhuvudet, som när håret når en viss längd, är mer svårregerlig än germanerna under romartiden.

Det var alltså dags att klippa sig. Jag är inte vidare förtjust i det. Man får sitta still en halvtimme och försöka komma på saker att prata om.

Men min frisör är faktiskt bra och trevlig, trots mina sociala svårigheter. Han kan vara lite kritisk mot mig dock. Någon kom jag dit och var lite skäggig och fick snabbt veta att jag inte passar i skägg. Det visste jag men det var fasiken sommar och jag hade semester. En annan gång var jag för långhårig och fick veta att att jag borde gå till frisören oftare. Återigen hade han rätt för mitt hår blir som sagt lite svårt att kontrollera när det nåt över en kritisk längd. Han har även påpekat att mitt lite runda huvud kräver att jag ”fluffar” håret. Och ja, fluffar var hans exakta ord.
Det sista vet jag inte om jag kan hålla med om. Om man har runt ansikte, borde man liksom inte vilja hålla ner volymen lite för att inte verka ha ännu större huvud? Vad vet jag. Jag är varken frisör eller har mycket till stilkänsla.

Idag blev jag iallafall klippt utan större dramatik. När frisören var klar fixade han till håret på mig. Och visst fluffade han.
Som alltid gick jag runt hörnet efter frisörbesöket och avfluffade håret. Man vill ju inte visa att man inte gillar fluffande.

En trettiosjätte dag och tankar på höga varvtal

Så kommer då tiden på året då ungdomen tar fram sina mopeder och beger sig ut i vårkvällen. Ett trevligt vårtecken kan man kanske tycka men jag väljer att anta en mer skeptisk inställning.

Det är inte så mycket de motorburna ungdomarna jag har så mycket emot, även om det skulle göra dem gott att använda benen då och då, som deras mopeders extremt höga varvtal. Det är nämligen ytterligare ett störelsemoment för min redan dåliga nattsömn, när det höga varvtalet ekar mellan husen på gatan där jag bor.
Samtidigt känner jag nu skamset att jag är en äldre man som klagar på ungdomen. Någon gång har jag säkert svurit på att inte göra det. Snart kommer jag väl klaga på dagens musik också. Och det är väl lika bra att få det avklarat. Den är skit och det var bättre förr.

Lite, bara lite överdriver jag för jag har inte så mycket att säga idag så då valde jag att koncentrera mig på mopeders höga varvtal. Jag var verkligen inte Guds bästa barn själv när jag var ung. Förvisso hade jag ingen moped. Vi hade inte råd och jag skulle förmodligen blivit utskrattad av de övriga i skateboardgänget om jag dykt upp med en Puch Dakota. I min arsenal hade jag däremot en hel del andra störelsemoment, som de jag retade upp visste inte ens att sakna mopedernas höga varvtal.

Annars då? Jo tackar som frågor. Jag har haft en odefinerad orolig känsla i kroppen idag. Det händer då och då och är nästan alltid olustigt. Jag botade den något under en lunchpromenad med 60-tals soul.
Om man ska dra en lärdom av dagen är det denna:
Det i-landsprobem som inte kan botas av 60-tals soul eller en Grevéost, är ett problem som aldrig kommer bli löst.

Den aktiva, trettiofemte dagen

Bildcollage

Idag har varit en aktiv dag. Jag började den lite lätt med en morgonpromenad på en halvtimme vars mål var att förbättra frukostmöjligheterna. Jag kunde nämligen inte riktigt se mig börja dagen med en knäckemacka. Istället gav mig promenaden möjligheten att äta äggröra med lök och tomat.

Efter lite seriekoll och nyhetsläsning fortsatte jag dagen med dammsugning. Det är sällan jag dammsuger hela lägenheten, utan mer de delar av den där jag tänker att jag inom den närmaste tiden kommer befinna mig. Jag gick inte så långt att jag moppade, för man behöver ju inte överdriva. Däremot vattnade jag växterna. Nu när jag är över 40 försöker jag vara tillräckligt mogen för att hålla växter vid liv och än så länge vill jag nog säga att jag lyckats. Lite tveksam är jag till kaktusarna för jag tycker det är svårt att avgöra hur bra eller dåligt de mår.

Städning och vattning tömde ur den lilla energi som äggröran gett mig, och framåt halvtvå var jag hungrig igen. Det blev en grönsakspaj som jag slängde i mig innan det var dags att fortsätta dagen.

Nästa punkt på schemat var att gå ut med min grannes hund, som vi kan se på bild här ovan. Vi kommer bra överens men han är lite svår att hålla emot när han ska leka och bita på kopplet. Lite rädd är jag också för att bli av med armen, om han skulle råka missta min arm för kopplet. Jag vet inte exakt hur detaljerad hundars syn är. Hursomhelst kom jag tillbaka med båda hund och alla extremiteter i behåll.

Jag gick sedan vidare in till stan och Arbetets Museum. Efter dagar av serietittande och lite allmän dekadens kände jag att mitt psyke behövde ett stycke kultur. De brukar ha trevliga fotoutställningar och denna gång var det om människor som blivit över hundra år.

Utställningen följdes upp av en promenad på stan och sedan fika med en kompis. Det gick skapligt bra, även om jag spillde ut en tredjedel av min latte och förmodligen ansågs bete mig lite stökigt.

Nu känner jag att det känns som ytterligare en aktivitet att bara skriva detta blogginlägg så jag sammanfattar resten av dagen med korta ord:
– En promenad till.
– Fotoutflykt.
– Bloggskrivande.

God kväll.

Trettiofyra och Curva Nordahl

På den trettiofjärde dagen såg jag och vännen T den allsvenska premiären på Nya Parken i Norrköping. Det var IFK Norrköping mot Örebro SK. Jag har varit en högst sporadisk besökare av matcher de senaste åren men jag känner nog att det kommer bli mer frekvent i år.

Matchen som sådan var bra. Klacken på nya supporterläktaren Curva Nordahl var fantastiska att se och höra.
Slutresultatet blev relativt rättvisa 1-1.

Efter matchen drog T och jag vidare på middagsbjudning. En tredje vän bjöd på Boeuf Bourgogne medan jag och T drack vin och tittade på. Ett bra arrangemang.

När jag skriver detta slår det mig hur pass desperat mitt behov är att skaffa ny dator. Det tar ca 15 minuter från att datorn startat tills jag kan börja skriva och infoga eventuella bilder. Dessutom är jag alltid i riskzonen att förlora allt arbete pga att datorn kan frysa vilken sekund som helst. Detta är helt klart hämmande för kreativiteten. Inte konstigt att jag inte skrivit några böcker på så länge. Jag skyller på tekniken.

Det var bättre på skrivmaskinens tid. Då behövde man fasiken inte vänta på att Dropbox skulle synkas eller att Adobe Flashplayer behövde uppdateras.