mars 2015

There were 36 posts published in mars 2015 ( this is page 1 of 4).

Dag tjugonio och den inverterade uppknytningen

Jämfört med andra i-landsproblem är den inverterade uppknytningen en av de mest irriterande sakerna på Guds gröna jord.
En inverterade uppknytning är min beteckning på vad som händer, när man ska knyta upp skosnörerna, gärna i stor hast, misslyckas och i stället får till en knop som är så stark man kan förankra hangarfartyg med den.
Ofta händer det när man av olika anledningar har bråttom in. Det kan vara att man är kissnödig, att man fått vetskap om att det brinner på spisen eller att man helt enkelt bara vill slänga sig på soffan ungefär nu.

Och det var väl en av de mer anmärkningsvärda händelserna idag. Jag skapade en inverterad uppknytning och gick och var småsur i fem minuter.

Andra saker som lite irriterat mig idag är bilister som inte använder blinkers, att en kollega satt och surfade igenom bostadsmarknaden medan jag själv försökte hinna med allt under arbetsdagen samt att jag inte hittade Tex-Mex-hyllan i affären.

Inget av problemen är tillräckliga för att hålla mig vaken om nätterna. Sånt klarar jag av helt utan problem faktiskt. Well, ja, sömnproblemet måste jag ju ha men det är jag redan välsignad med.

Lågprisbutiker för ordnar som söker världsherravälde

Min kompis T är med i en loge – eller heter det orden?
Han blir lite tråkad för det i kamratkretsen. Vissa hävdar att han dricker getblod och någon annan kanske att de offrar oskulder. Han tar det dock med jämnmod.

Häromdagen berättade han för mig att hans frack börjar bli sliten och att han behöver köpa en ny (kan även ha varit någon annan kläddetalj. Vi drack öl under diskussionen). Jag undrade högt var man köper frackar nu för tiden för jag kunde inte påminna mig om att jag sett plagget i någon av de butiker som jag frekventerar.

– Det finns ett speciellt ställe med loge-grejer, sa vännen T. Ordensväsendet är såpass stort.
Här skenade såklart min tankar i full galopp, som det bara kan göra hos personer med lika delar damp som livlig fantasi.
Jag såg framför mig en dunkelt upplyst affär, i en del av staden dit man inte går om inte verkligen måste. Här kunde man handla allt från flugor och manschettknappar till dödskallar och offerknivar i silver med ädelstensinslag.
I den samlas äldre män och i affärens dunkla sken diskuteras planerna på världsherravälde.

Samtidigt tänker jag att även ordnar/loger måste uppdatera sig när det gäller att ta över världen och liksom ta sig an den nya tekniken. Idag måste man kanske inte dricka getblod, ha ritualer och tvetydiga symboler.
Istället kanske man kartlägger allt om människor, man följer deras vanor, rörelsemönster, deras intressen och försöker sedan sakta påverka dem i rätt riktning. Ungefär som Google och Facebook.

Nu ska jag villigt erkänna att jag inte tror alla ordnar nödvändigtvis försöker ta över världen. I de flesta fall är det nog bara sociala sammankomster och verktyg för nätverkande och personlig utveckling.

Min fantasi om en loge-affär hade heller inte mycket förankring i verkligheten. Det tycktes mer vara som en herrekipering. Ofta är fantasin roligare än verkligheten.

Den dramatiska dag tjugoåtta

I morse när vi kom till jobbet uppdagades det att firman under natten haft inbrott. Produkter för himla många hundratusen-lappar hade stulit. Eftersom vi säljer stora maskiner kommer man ganska snabbt upp i det beloppet.

Tjuvarna ifråga hade tagit sig in med troligen en lastbil med maskintrailer och sedan så fort det gick försvunnit ut igen.

Vi var ute på gården, jag och mina kollegor, som rätt bristfälliga brottsplatsutredare och fotografera hjulspåren. Jag vet inte exakt vad vi ska göra med dessa bilder. Jag var dock noga med att säga till mina kollegor att inte konteminera brottsplatsen, för det har jag hört Leif GW prata om.
Är inte helt säker på att de lyssnade på mig.

Dag 27 med den nya tekniken

Normalt tycker jag om ny teknik. Jag får lite gåshud när jag startar en ny mobil eller dator för första gången. 

Idag när jag gick in i tvättstugan såg jag att en av maskinerna hade ,en annorlunda färg mot vad jag är van vid. Min spontana tanke var att de hade målat om maskinen, fast vem målar om tvättmaskiner?

Det hade de såklart inte. Den var en ny maskin. Jag hade precis börjat komma överens med den gamla.

Jag brukar ganska lätt förstå mig på nya datorer och mobiler. Det är värre med tvättmaskiner. Det sabbar hela min rutin när det inte är samma knappar som det brukar. Nu väntar jag med skräckblandad ångest för hur mina skjortor kommer vara.

I övrigt har det en skapligt trevlig dag. Jag tänkte ta en långpromenad men den sträckte sig bara till stan och en del oförutsedda klädinköp.

Tjugosex

det har varit en lång dag idag. Inte blev det heller bättre att jag satt uppe inatt till halvtre. Jag har hjälpt min systerdotter att flytta, jag har ätit kebab, druckit öl och passat en hund.

Jag tycker om dagen som sådan. Men samtidigt har sorgetäcket funnits där. Det är ungefär ett år sedan min katt fick springa vidare på de evigt musfyllda ängarna. Fortfarande slår det mig så hårt. Det gör mig så ledsen. 

Sigge var en speciell katt. Han rev mig, bet mig och verkade hotfull mot besökare. Men samtidigt visade han mig så mycket tillgivenhet och kärlek. Han var själva ursprunget till beteckningen underdog. Fast cat då.

Hålet han lämnar är så enormt.

Dag tjugofem, med den store poetens bortgång

Idag möts vi av beskedet att nobelprisvinnaren och den store poeten Tomas Tranströmer lämnat oss. Jag kan inte säga att jag läst mycket av honom för jag läser få dikter. Det jag har läst är ” Air mail”. I den följer man brevväxlingen mellan Tranströmer och den amerikanske poeten Robert Bly. Jag tyckte mycket om den. Brevväxlingen i boken äger rum i nästan 30 år. Jag antar att den fortsatte.

Robert Bly lever fortfarande. Han är 88 år.  

Ja, skål för Tranströmer. Hans ord kommer leva länge.

Den händelsefyllda dag tjugofyra

Nu sitter jag här, lite mer än 24 timmar efter mitt prat om att man inte ska hetsa fram en text precis innan man ska lägga sig med att – just det.

Fast jag kan till mitt försvar säga att det här är i princip det första tillfället jag haft att skriva i dag.

På jobbet kan jag inte skriva för jag har förvånansvärt hög arbetsmoral. Och under lunchen promenerar jag för jag pallar inte att gå och sätta mig vid datorn igen.

Efter jobbet var jag så trött, pga av pinsamt dålig sömn natten innan och var tvungen att gubbvila på soffan när jag kom hem. Knappt hann jag sedan gnugga sömnen ur ögonen innan det var dags att träffa vänner på stan för middag och sedan en föreställning där Mårten Någonting hade en trivsam föreställning stå upp komik.

Kanske hade jag kunnat hoppa över gubbvila. Men då hade jag å andra sidan kanske inte suttit här nu.

Det var en bra kväll överlag, trots att allt gick i ett. Middagen var god, men fick avslutas lite hastigt pga av tiden. Vi försökte tappert dra i oss den andra ölen som vi lite optimistiskt beställt in lite för sent. Den blev inte fullt så njutbar som öl kan vara och orsakade mer uppsvälld mage.

Stå-upp-föreställning var, såvitt jag minns min första någonsin. Den fyllde sin funktion. Jag skrattade ibland och funderade ibland. Mot slutet funderade jag mest på om jag skulle hinna till Coop innan det stängde för att köpa mjölk. Det gjorde jag inte, och tog en 20 minuters omväg till macken.

Min liv må vara fattigt och enahanda ibland, men att vakna en morgon utan mjöl eller ännu värre ost – där hoppas jag aldrig hamna.

Tjugotre dagar och tankar på skrivande

Min vän, chefen i exil påpekade att jag verkade ha lite av en bloggtorka. Hon gav som förslag att jag skulle skriva lite om mitt tidigare, mer omoraliska leverne. Jag tackade för tipset men påpekade att det inte var den typen av blogg. Yngre kan ju trilla in här av misstag och de ska inte behöva utsättas för omoral förrän de är äldre än 18 åtminstone. Vill hon läsa snusk kan hon istället läsa om Fifty Shades of Grey.

Lite rätt har den gode vännen dock. Det kan mycket väl verka vara lite av bloggtorka här. Dock beror det inte så mycket på bristande inspiration som att jag inte behandlar skrivandet som jag vet att man ska göra.
Exempelvis är det dåligt att försöka skriva något precis innan man ska lägga sig. Då vill man bara bli klar. En annan sak är att ha dålig utrustning. Jag har en ipad och en bärbar dator hemma. Ipaden är inte direkt gjord för mycket längre skrivande än ” 🙁 🙂 :/ ” och dess rättstavningsfunktion är bland det mest irriterande jag upplevt sedan man först stötte på caps- och numlock. Den bärbara datorn å andra sidan är i så dåligt skick att den helt utan förvarning fryser. Man får med växande panik sitta och titta på en A4-sida fylld av osparad text och undra om man kommer vara tvungen att stänga av datorskräpet på det dåliga sättet.
En annan sak som är hämmande med skrivande, kanske inte så mycket blogginlägg men med längre texter är att sitta hemma. Det är framförallt sant om man som jag är lika lätt distraherad som en hundvalp. I en perfekt värld skulle jag sitta i en ödslig stuga och skriva mina texter på en ordbehandlare, utan möjligheter till Internetuppkoppling. Tills vidare nöjer jag mig med att försöka skapa lite arbetsro i mitt kommande arbetsrum.
En sista sak är att inte sitta och vänta på inspiration. Är man seriös med skrivandet är det bara att behandla det som ett jobb, med rutiner och fasta ramar.

Trots dessa visdomsord från mig själv vet jag att jag bara om någon dag kommer sitta och panikskriva framåt kvällningen. Förmodligen kommer det vara på läsplattan medan jag desperat försöker få igång Viaplay på mitt ps4.

Det är en sak att lära – en helt annan att leva som man lär.

Makalöst vilka klokheter man kan komma med om kvällen. Jag är förvånad själv. Kanske beror det på monsterpromenaden jag tog efter jobbet idag – en promenad som självaste mästergångaren Einar Rothman inte skulle sett snett på.

Gångfinal 1908

”1908 3500 metre walk final” by photographer of IOC – Official Olympic Report. Licensed under PD-US via Wikipedia

Den tjugoandra

Jag försökte komma på något med siffran 22 men via hjärnbarken fann jag föga. Det är 19 år sedan jag var 22, en skrämmande siffra i sig. Via Wikipedia får jag dock lära mig att år 22 var kejsar Tiberius nionde år vid makten. Däremot orkade jag för stunden inte läsa till mig om det var sämre eller bättre än hans övriga år vid makten. Det var väl som år var mest, någon försökte kanske förgifta honom, en hel del baktalade honom och någon landsända han inte visste att han hade blev invaderad av någon han inte visste namnet på. 

Och kanske försökte han även detta år, kurera tristessen som infinner sig när åren blir för lika varandra med bröd och skådespel. Det är vad jag försöker när mina landsändar blir invaderade, kurerar det med bröd och skådespel, fast översatt i dagens termer: kexchoklad och idrotts- alternativt nöjesevenemang.