En dag i början av veckan

Jag tror jag vill att det ska bli vår nu. Jag har gett upp hoppet om vintern. Nu är allt bara grått och lite deprimerande. Ljuset behövs för att driva ut den här vi vinterledan som hängt efter likt en ovälkommen gäst, alldeles för länge.

Appropå leda skänkte jag idag några tankar att det på vardagarna kan vara svårt att hitta något som är roligt att göra på kvällarna. Jag vill tro att jag förr var bättre på att hitta på roliga saker, alternativt att jag lättare hemföll åt dekadens på den tiden. Och som alla vet är dekadens roligt. Det kan också vara så att mitt psyke börjar slitas ut efter allt jobb med det stora projektet. Fast jag måste säga att jag gillar att se resultat. Däremot kommer jag nog aldrig börja jobba med heminredning. Jag tycker nog mitt dagjobb är roligare än mina nuvarande kvällsjobb.

Äsch. Det var då fan vad gnällig man kan vara men det är väl sånt man är en tisdag i början av veckan. Dock måste jag fan göra något annat med mitt liv, än att tvätta skåpsluckor. Kanske vore det på sin plats med en ny hobbie, ett enkelt förhållande eller att man i alla fall prövar någon ny maträtt.

Fler forntida inlägg

När jag ändå såhär om kvällen känner mig nostalgisk, och i och med fd studentskan – numera chefen i exil; Såhär såg livet ut för mer än 10 år sedan. Det är mer eller mindre ett historiskt dokument.

2004-01-11
Red light Västerås

Kanske beror det på kylan och den mörka årstiden. Kanske känner vännerna sig ensamma. Jag vet inte. Men hursomhelst har hela gänget (Tynglyftaren, Studentskan och undertecknad) umgåtts i olika lagbildningar hela veckan. Det är väl därför jag skriver så mycket om dem.
I fredags åt gjorde vi middag. Eller, jag lagade maten och de andra åt upp mina ostbågar.
– Vi är så hungriga, sa dom.

Ibland blir jag chockad. Några chocker i mitt liv är när systerdottern skaffade pojkvän, när Sven Ingvars fick uppträda på Hultsfredsfestivalen, när mitt gymnasiefik visade sig vara en knarkcentral samt när min syster visade sig vara min halvsyster. Den senaste av chocker är när den normalt skötsamma och korrekta Studentskan berättade om ett span hon har.

Vi hade suttit och pratat förhållanden. Tyngdlyftaren pratade om sina missöden och framgångar. Studentskan pratade om gamla pojkvänner. Jag, som äldst i sällskapet, bistod med goda råd och ett och annat dåligt skämt. Sakta men säkert gled diskussionen försiktigt in på det köttsliga samspelet mellan man och kvinna. Diskussionen blev grövre och grövre och jag pendlade mellan att vara generad till att skratta så det värkte i magen och käkmusklerna.
Det var ungefär då Studentskan berättade om sitt span och vilka ogudaktigheter och skulle vilja genomföra tillsammans med honom. Tyngdlyftaren blev chockad, började skruva på sig och prata om att det var kanske dags att gå hem snart. Jag försökte hålla minen medans Studenskan fortsatte som ingenting.

Det hade säkert kunnat fortsätta om någon inte genom tankens konstiga liknelser inte kommit in på semester. Vi kom mer eller mindre om att så trevliga personer borde fira den tillsammans. När vi diskuterade resemål ville Tynglyftaren till Amsterdam och prova hasch, Studenskan ville till någon båt i Dalsland och själv kunde jag tänka mig stillheten på de norrländska vidderna. Jag tror vi tillslut enades om att åka till Västerås.

andreas @ 21:25:36

 

Och på den tiden kunde man kommentera ett inlägg genom att ringa:

2004-01-12

Ingen rubrik

Från Studentskan:

– Sådär sa jag väl inte?
– *hmmmtudumm* Vaaaa?
– Det där på sidan, med ogudaktigheterna!
– Gjorde du inte? Har jag skrivit det?
– Grrrr!
– Kanske menade du det?
– Jag förstår inte hur du får ‘kaninöron’ till det.
– Kaninöron är ganska kinky också.
– Ja, men det var ju när vi retade Tynglyftaren.
– Jag har inte gjort något. Det var Mollgan.
andreas @ 13:44:21

 

Mina blogginlägg har alltid varit fulla av stavfel. Att man är typ författare behöver inte betyda att man orkar rätta saker.

Forntida blogginlägg

Jag försöker återskapa en del forntida blogginlägg. Det har ju gått typ 15 år sedan jag började egentligen. Sedan har klantighet, dekadens och dåliga vanor slagit undan fötterna på bloggen då och då. Dock, de digitala fotavtrycken visar sig mer beständiga än man kan tänka sig.

Det är med nostalgi, glädje och sorg man tittar på sin egen historia.

2003-02-14
Bloody valentine

Herregud, var tog alla dagar vägen?
Troligen försvann de mellan kreativt skrivande, krogrundor, reseor till vänner och jobb. Kanske finns någonstans just där.
Nu är det faktiskt fredag. Alla hjärtans dag. Gud så roligt. Kul kul kul. Jag får skicka ‘Alla hjärtans dag’ hälsningar till vänner, förslagsvis kvinnliga sådana för att få någonslags spänning här i livet.
I helgen drar jag till Linköping för att ta hand om min stackars sjuka mor. Hoppas hon blir bättre, hjärnkirurgi är inget att leka med. Men jag sände en tanke till högre makter att de skulle hålla ett vakande öga på henne och jag hoppas att de gör just det. Dessvärre lovade jag inget i retur, annat än att vara snäll. Fast är jag ju, oftast.
i Dagbok av andreas @ 11:13:13

Tisdagsblues

Mina inte jämt så gröna fingrar.

Tisdagsblues är egentligen inte ett rätt ord, annat än för mina växter. För de är varje dag blues i deras kamp för överlevnad.

Ett av mina projekt idag var att ge dem en lite drägligare tillvaro. Jag flyttade dem till ett nymöblerat rum och gav de minsta av dem ett par klassiker så de liksom lite lättare ska kunna nå ljuset.

Ett annat projekt jag haft idag är tvättstuga. Min samling av ojämna par strumpor ökade som vanligt. Nu är den samlingen större än de strumpor som har vett att hålla i hop. En dag kanske jag ska försöka föra ihop de omaka, men det får bli efter jag är klar, om jag någonsin blir, med det stora heminrednings-projektet.

Jag slås av hur fantastiskt mycket skräp man kan samla på sig, trots att jag egentligen inte ser mig som en särskilt pryltokig person. Det är inte konstigt att sopberget växer.
Mitt stora heminrednings-projekt är fortfarande i sin linda. Kanske kan det jämföras med att ha lagt de första stenarna i den kinesiska muren.

Det här var förresten en del av kvällens soundtrack, soul, inte blues, annat än för växterna.

 

Studentskans fortsatta äventyr

Förr i tiden när jag bloggade, framförallt under ettanolla.com-tiden figurerade en person som hette studentskan. Vi var bra kompisar redan då, för så länge sedan och det har fortsatt.

Hon är inte studentska längre. Det var längeeeeeesen. Egentligen skulle ett mer passande smeknamn idag vara Chefen men jag tycker inte det har riktigt rätt klang. Detta eftersom jag kanske ser mig som lite mer chef när vi umgås. Jag inbillar mig lite att hon tycker det är skönt att släppa kommandot när hon är ledig alternativt att jag har en naturlig auktoritet.

De närmaste två åren kommer jag dock inte bossa runt henne så mycket för odågan har åkt till Sydostasien (jag tror det är det i alla fall). Hon är i princip chef för hela kontinenten och ska vara det i två år. Det kommer antingen skapa lugn eller kaos i området när hon är klar där.

Man är ju glad att vänner kommer vidare i karriären. Fast som just vän hoppas man ju att de ska komma vidare i karriären, fast lite närmre.
Dock öppnar det upp för en del fasansfulla möjligheter. Jag vet inte om jag kommer lyckas överkomma min flygfobi och ta mig ända dit. Kanske får jag sitta på Transsibiriska järnvägen i tre månader och sedan åka lokaltrafik genom Kina tills jag når min destination. Det skulle i all fall vara en upplevelse.

Jag vill ju inte att tiden ska gå för snabbt, för då blir man gammal och grå. Men på nåt sätt hoppas att de här två åren går lite halvsnabbt.
Nästa steg för henne är väl att vara chef över hela världen förvisso.
Det spelar inte så stor roll. Jag bestämmer efter arbetstid.
Vill jag tro.

Chefen i exil är ett ganska bra namn förresten.

Det stora projektet

Jag har äntligen tagit tag i att projektet att åter göra min lägenhet bebolig. Jag har börjat öppna skåp som inte varit öppna på länge och slängt ut möbler som inte används på evigheter.

Det som i början kändes jobbigt men överkomligt börjar nu kännas som mitt eget personliga Mount Everest.
För att vara en person som inte direkt ser sig själv som en hamstrare har jag just hamstrat jävligt mycket.
Seriöst, två mixers, två våffeljärn, mer kockknivar än vad som kan anses nyttigt och så fantastiskt mycket böcker. Det är ju kul med böcker men någonstans måste man dra gränsen och skänka bort en del till bättre behövande.

Trots att mitt arbete i kväll slutade med att jag apatiskt satt i mitt framtida arbetsrum och stirrade på jättelika högar med böcker är jag optimistiskt. Någon gång i en avlägsen framtid kommer jag kanske ha en lägenhet som jag trivs i och framförallt skriver i. Kanske hör de sistnämnda skapligt ihop med varandra.

Vännerna och vardagstristess

Ett tag tänkte jag ha som nyårslöfte att jag skulle uppdatera bloggen varje dag. Men efter många år har jag insett att jag är hopplöst dålig på att uppfylla löften jag har gett mig själv. Det dröjde ex ca fyra veckor för att checka av en enda punkt på en vecko-att-göra-lista.
Förmodligen finns det någon form av diagnos på sådana som aldrig får något och förmodligen är min diagnos långt skriden och bortom all hjälp.

Nu kurerar jag vardagstristessen med at återuppliva 90-talet genom serien Vänner. Det skår skapligt.
Jag tycker skämten har åldrats skapligt med behag. Frisyrerna är lite värre än jag minns dem dock.