Vardagstristessen

blommorSå idag har jag faktiskt fotograferat blommor. Jag har ingen aning om vilken sort och jag hade verkligen inte planerat det. Det såg så färggrant ut vid tillfället och det var som att de försökte slå hål på den grå vardagstristessen. Lite fungerade det.

Jag gick en av mina vanliga långa måndagspromenader för att få bort helgens dekadens från kroppen. Det brukar göra susen. För övrigt verkar jag vara den enda som är ute och hälso-promenerar utan tights.
Jag tycker om att vara lite stiligt klädd. Man vet aldrig vem man träffar på. Förvisso har jag aldrig, under kanske 1000 promenader träffat någon men om man ska göra något med hoppet är det att inte ge upp det.

 

Underdrifter

När astronauten Jim Lovell sa ”Houston, vi har ett problem” när en syretank exploderade på Apollo 13, 322000 kilometers från Jorden, var det en så kallad underdrift.

En annan stor underdrift är att jag är lite trött på att träna på gym. Jag har egentligen aldrig varit en gym-människa. Tvärtom avskyr jag det mesta med det. Men jag har trots det gått på ett i flera år. Enda anledningen är att jag tror det ger vissa positiva hälsoeffekter i mitt annars lite dekadenta liv.

Jag har inte gått dit på flera månader. Mina båda hjärnhalvor har diskuterat problemet under en lång tid: Should I stay or should i go?
Troligen gör jag ett försök till med den jävla roddmaskinen. Kommer vi inte överens lämnar jag in en avskedsansökan innan veckan är över.

Det är inte så att jag slutat röra på mig. Jag promenerar av bara helvete. Ibland tror jag att jag har gener av ett nomadisk folk i mig. Fast jag kommer förvisso alltid tillbaka till samma plats.

Läs om andra stora underdrifter.

Demolering, dag 2

Halvrivet hus

Idag gick rivningen in på andra dagen. Det är verkligen problematiskt när man inte har någon som helst hantverksduglighet att luta sig tillbaka på. Min rivningskollegor var också kontorsfolk och ingen kunde komma på några fantastiska lösningen.
Vi fick förlita oss på slägga, kofot och den lilla råstyrka som kunde uppbådas.

Projektet är ungefär halvvägs gissar jag och kropp och ande är brutna. I morgon kommer troligen smärtan riktigt ha blommat ut i kroppen.

Resten av kvällen tänkte jag spendera i soffan men jag drabbades av rastlöshet och tog en kvällspromenad. Ute på stan sprang en uppenbart påverkad ung man ifatt. Jag hoppades att han inte skulle försöka slå mig, för jag hade för ont i musklerna för att erbjuda något märkbart motstånd.
Tack och lov frågade han bara efter eld. Då jag inte kunde bistå med den tjänsten sprang han skrikandes därifrån.
Jag hoppas att han slutligen fick tag i sin eld, tog sig hem och vaknar upp som en ny människa imorgon.

Nu gör jag ett nytt försök att slappa i soffan. Då fjärrkontrollen är utom räckhåll verkar det inte bättre än att jag tvingas utstå n romantisk komedi i TV4.

I (heart) destruction

IMG_20140517_182701Idag har jag hjälpt en vän att börja riva ett gammalt förråd. Det var ganska jobbigt men roligt.

Kanske är det den gamle ligisten i mig som frodas och njuter, av att ha sönder saker. Det är nästan meditativt att köra en tung slägga genom en vägg och se virket falla i sär.

Trots inledande vånda kom vi ganska långt. Vi googlade hur man bäst rev ett hus och alla viktigpettrar på nätet var rörande överens om att man ska börja med taket. Rent logiskt borde ju det vara rätt. Men det var väldigt jobbigt så vi kände mer att vår väg var att krossa innanmätet, och låta resten falla ihop. I morgon får vi nog se hur våra teorier utvecklas. Kanske får vi ett tak över oss. Det är dock inte ett särskilt tungt tak så i just det fallet fruktar jag inte för mitt liv. Då är det värre med min vän som slänger bräder med spik på genom luften och som jag i alla fall en gång fick ducka för.

Det är skönt med något som tar bort vardagstristessen och det är skönt att förstöra saker.

När ålderdomen smyger sig på

Den här veckan har jag både försökt mata änder och köpt läsglasögon. Det gick inget vidare att mata änder. Vädret var dåligt den kvällen jag promenerade och kanske förvinner änder någonstans när de inte uppskattar väderleken. Endast några enstöringar kunde jag jag se, vilsna själar som vandrade ensamma i Strömsparken. De fick någon brödbit var och uppskattade det nog men sedan kom det för mycket folk och jag ville inte vara den personen som matar änder i parken.

Resten av den nästan färska ciabattan försökte jag ge till ett gäng koltrastar. Deras intresse av den var på sin höjd begränsat. Kanske funkar det att vara storbjuden, när det är vår och en fullkomlig insektsbuffé. Vi får se när vinterkylan sätter in, om en nästan färsk ciabatta kan vara intressant då. Fast koltrastar är kanske flyttfåglar? Vad vet jag? Jag är uppväxt i förorten. Där fanns bara duvor och de fanns där jämt.

Hursomhelst. Igår när jag hade min mittwoch-sammanfattning av dagarna som gått kände jag lite att läsglasögon och att mata änder är tecken på att jag börjar bli gammal. Eller tecken, det är en katastrofvarning.

En gammal vana

Min vana trogen har jag börjat promenera som en besatt på kvällarna, nu när jag inte har katt och känner lite tomhet i hemmet. Sedan har jag tråkigt också.

Det är åtminstone bra at jag tar till promenader istället för rökheroin när jag bearbetar sorg och saknad. Både billigare och mer hälsosamt.  Samtidigt måste jag hitta på andra sysselsättningar än att promenera hela tiden. Jag komeer få kuf- status i stan annars.

–  Där är han som bara gå planlöst hela tiden med tom blick. Vi kastar något på honom.

Jag vill inte vara den typen.

Men ikväll ska jag i alla fall promenera igen, med sällskap förvisso. Ibland kan det faktiskt vara trevligt att umgås med någon, hur konstigt det än verkar.

Det jag mest önskar att bli besatt av är att skriva, men tills dess får jag njuta av mina muskulösa lår.

Sorgen

svartJag läser att sorgen efter ett djur som gått bort kan vara lika stark som efter en människa. Tro fan det.

Som så mycket annat i livet, genomgår man tre faser.
Först kommer chocken, sedam skuldkänslor och tillslut bearbetas dessa intensiva känsloupplevelser tlll att bli en del av personlighet. Jag hoppas inte det blir en för stark del av min personlighet för jag vill inte riktigt vara en så gråtmild typ. Oh well – enligt artikeln ligger steg tre ca. sex månader bort så jag behöver inte oroa mig för mycket nu.

Jag befinner mig i steg två – skuldkänslor. Jag är ett svin.

Det värsta är att jag har byggt upp min ensamvarg-image grundligt under många år. Men nu törstar jag efter sällskap likt en kärlekskrank tonåring. Mina vänner är i chock och vet inte helt hur de ska bete sig när jag föreslår promenader, kvällsmat eller fika.

Upp till kamp

[ipic id=”710775433398311488″]

Idag var en märkligt aktiv dag.
Den inleddes med att jag åkte till syrran i Linköping. Jag blev utlovad en tur till Mediamarkt, men på något sätt flängde jag istället runt i klädaffärer med syrran och systerdottern. Det är tråkigare än en rotfyllning utan bedövning och jag kände mig lurad.

Lite senare gick jag med syster och henes kollegor i Kommunal i majtåget. Det var trevligt och jag sjöng med i Internationalen så gott det gick. Ärligt talat var det inte speciellt mycket jag kunde.
Hursomhelst är det något särskilt med gåendes orkestrar, röda fanor och slagord. Jag känner mig märkligt hemma.

Efter demonstration och efterföljande tal åkte jag hem. Där klarade jag inte av att sitta länge. Jag har lite svårt att vara ensam just nu och det är ett väldigt ovanligt problem hos mig.
Lyckligtvis ville en vän ta en promenad med mig så vi var ute och gick i två timmar.

Och nu känner jag – fan vad tråkigt jag skriver. Vad har hänt? Eller jo, jag vet vad som hänt men jag har skämtat mig ur sorg förut.
Oh well, jag låter det vara idag, men snart måste jag få upp farten. Fan.