Vad gör Mark Levengood i Norrköping?

Jag undrar vad Mark Levengood gör i Norrköping. Mina kollegor och jag såg honom precis innan jag skulle avvika in på Coop vid Nya Torget. Tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro nog att fota honom. Jag var för uppspelt.

Sedan, när jag var inne på Coop, gick han återigen in och ut ur butiken. Mycket mystiskt.

Annars är jag inte sådär jättevan vid att träffa kändisar i Norrköping. En gång pratade jag med Tommy Körberg på en pub och sa att jag tyckte konserten var bra trots att jag inte varit i närheten av den. Han var inte imponerad. En annan gång såg jag han från förra På Spåret, Björn Hellberg rusa förbi och ytterliggare en annan gång stod jag öga mot öga med Leig GW Persson inne på en bokhandel och undrade vad mitt nästa move var. Jag gick ut utan att köpa hans böcker.

I en annan del av världen läser jag att Tomas Alfredson ska spela in en nya Bröderna Lejonhjärta. Det gläder mig för det hör till mina favoriter från Astrid Lindgren, även om Katla är jäkligt läskig.

Den långa marschen

Igår var jag på afterwork med vårt tryckeri trots att jag gärna gått på speedway. Nu får jag vänta till någon gång i juni på nästa hemmamatch.

Oh well, det var roligt att vara på AW också. Och det är kul att lyssna på kloka människor inom print-branschen.
Efter AW´n följde min kollega med hem. Han bor på landet och behövde någonstans att sova. Min katt blir lite stressad av nattgäster. Han måste springa in och kolla till dem ungefär en gång varje kvart och när han kollat till dem kommer han tillbaka till mig och rapporterar. Jag blev alltså väckt ungefär 38 gånger inatt. Varken katten eller jag har fått sova. Till skillnad från mig kunde dock katten lägga sig i min säng i morse och se fullständigt utslagen ut, medan jag var tvungen att gå till jobbet.

Jag har alltså varit lite trött idag. Men jag lyckades ändå uppbåda tillräckligt mycket karaktär för att ta en promenad av nästan bibliska proportioner. Nästan en mil blev det. Jag hade tänkt gå till gymmet och träna motion, men en promenad verkade mycket trevligare.

Nej fan, nu är jag trött som Moses måste varit efter uttåget ur Egypten. Jag fixar inte ett clatchy slut. Snark.

Sanndröm?

Jag hoppas inte jag drömmer sanndrömmar för det skulle innebära att jag förvisso glädjande nog skulle äga en restaurang/bar OCH ett lasersvärd, men också att utomjordingar skulle attackera Jorden och massa elaka katter skulle ta sig in i min lägenhet och vara dumma mot min katt.

Kattproblemet hanterade min sedan flera år bortgångna mor på ett ganska direkt sätt. Hon tog dem i nackskinnet och slängde ut dem i trappen. Jag minns att jag tyckte att hon gick på lite väl hårt. Mamma är ofta med i mina drömmar. Hon är då antingen extremt besvärlig eller väldigt hjälpsam.

Jag minns även att vi planerade veckomenyer för restaurangen och allt och det kändes riktigt bra, trots hotet om utplåning från utomjordingarna. I drömmen fanns det också med en form av propellerdriven behållare på 70 liter som man kunde ha drinkar i. Naturligtvis kunde man köra den under vatten. Vi pratade om att vi skulle köpa men det slutade med att vi stal den. Dessvärre kunde vi inte använda den för utomjordingarna kände av all form av mekanisk och elektrisk aktivitet och anföll direkt.

Den största glädjen i drömmen var ändå att jag hade ett lasersvärd. Jag gick runt och hotade folk med det, dock på ett rätt hyggligt sätt. Senare visade sig att det fanns en till med ett lasersvärd, men min vän försäkrade mig om att det var betydligt mindre än mitt och inte så mycket att bråka om.

The matchmakers

Några vänner har, helt oberoende från varandra, på sista tiden kommit med tips om tjejer de tycker passar mig. Jag tycker det är intressant att det hela inträffar så nära inpå varandra. Samtidigt får det mig att fundera vilket intryck jag gett på sista tiden. Har jag helt hängett mig åt rollen som galen kattfarbror eller ger jag bara ett ensamt intryck? Det första kan jag mycket väl tänka mig. Ibland kan det låta som att jag beskriver min egen son när jag pratar om Sigge (katten). Men det andra? Ensamvargar som jag känner oss aldrig ensamma. Nja, ok, ibland kan vi göra det men då går man bara hem till en vän, lagar lite käk åt han så har man sitt sociala batteri helt fulladdat igen för tre veckor.

När jag pratar med mina matchmaking-vänner kan jag nog låta ganska skeptisk. Jag frågar om min tilltänkta är rik, tycker om kebab och allt vad det nu må vara. Men egentligen är jag glad att ha vänner som tänker på mig och tycker att jag är en bra deal att lägga ut på förhållandemarknaden. Hoppas de får bra betalt.

Oh well, nog om det. I dag har jag faktiskt varit social. Det är inte likt mig att vara social två helger i rad sådär, men en kollega ringde och jag beslutade mig för att han var värdig att äta min Korvstraganoff. Vi åt den och kollade på sydkoreansk krigsfilm. Sämre kvällar kan man ha. Bättre också troligen.

Giv mig styrka

Jag ser att mitt SEO-arbete för termen ”Giv mig styrka” gett resultat på Google.  I skrivande stund ligger jag tvåa, före giganter som Nöjesguiden och Svenska Kyrkan.

Fortfarande ligger dock den där jävla ”Sinnesrobönen” överst. Det är svårt att komma om sådana proffs. Och nu har jag länkat till den dessutom vilket ytterliggare försämrar mina chanser.

Egentligen vet jag inte om jag skriver ”Giv mig styrka” så många gånger i bloggen. Någon gång vet jag att jag gjort det. Däremot säger jag det ganska ofta på jobbet följt av att jag räknar till tio.

Släpp kossarne loss, det är vår

I mitt arbete kommmer jag relativt ofta i kontakt med djuren här ovan. Det är intressant, för när jag var liten hade jag faktiskt en fullfjädrad koskräck. Jag minns en gång när vi ovanligt nog irrat ut från betongförorten till landet. Mina föräldrar fösökte få in mig i en ladugård men jag vägrade. När de sedan försökte förklara för mig att det var därifrån mjölken kom började jag gråta.

Det är hur som helst över nu. Jag är i stort sett botad märkte jag under morgonens kosläpp, på en gård utanför Finspång. Möjligen kan jag väl erkänna att jag ställde mig bakom en av gårdshundarna när en precis nysläpp ko kom springande, förvånansvärt snabbt för en ko. Lantbrukarparet hade nämligen tidigare förklarat att oftast sprang korna inte ”igenom” det extremt smala snöret.

Det var väldigt kul att se. Kossorna hoppade verkligen av sig och skuttade efter att ha varit inne i ladugården under vintern. Dessutom blir tydligen kossor kompisar med varandra. Frun i familjen berättade om två kor, som när de stod inomhus stod en bit från varandra. När de sedan kom ut från grönbetet gick de genast ihop sig och hängde på gräsmattan.

Att vare ut på landet och fotografera är nog bland de roligaste sakerna med mitt jobb. Jag önskar det hände mer ofta.

För övrigt trodde jag först det hette koutsläpp, men det låter verkligen väldigt konstigt. Kosläpp it is.
Följ min blogg med Bloglovin

I find this pinteresting

När jag var på E-commerce summit i Stockholm var det ett amerikanskt par som talade sig varma om Pinterest. De tyckte det drev extremt mycket trafik till sin sajt/sina sajter.

Pinterest är bildinriktat. Man länkar exempelvis till en sajt med en ”Pin it button” och skriptet låter dig då välja mellan flera bilder, om det finns flera på sidan ifråga. Sedan kan man få ”Likes” och ”Repins”. Jag har märkt att jag får flest ”Repins” när jag länkar till någon halvrolig bild. Jag har alltså provat det. Det är i första hand för min egen del, för jag tror inte än det kan driva så mycket trafik till företagets hemsida. Men jag vet inte hur utbrett det är i Sverige.

Det är kul att prova nya saker. Man märker hur hooked man är på att bli gillad och uppmärksammad. Trots att jag ser mig själv som rätt självständig, no worries, ensamvarg är jag märkligt förtjust i när jag får en ”Repin” eller ett ”Like”. Kanske får jag förlika mig med att jag är en bekräftelsehora i grund och botten.

Jag tycker än så länge bra om Pinterest och får se hur länge jag hänger med. Jag kan se fördelen med att som företag finnas med där, men då måste det vara någon form av mervärde mer än att visa att man typ har kampanj på någon pryl. Hellre visa de mjuka sakerna, som i mitt fall hur man kanske servar en maskin, vad man ska tänka på innan den går ut på jobb och liknande-

Sedan undrar jag varför alla amerikaner verkar så säkra på scen. Det känns som att man kan slänge upp vilken amerikan som helst inför 1000 personer och de kan bara ställa sig upp och prata om hur jävla bra de är. Själv hade jag kissat på mig lite.

Och vill du följa mig på Pinterest finns jag här.

Den första gången jag slutade blogga

Den första gången jag slutade blogga var 7:e maj 2001. Yikes, im old. Jag minns inte om det kallades blogga då. På den tiden skrev jag på engelska, under pseudonym. Jag vet inte vilka otäckheter som skulle hända om jag publicerade under eget namn men jag var iallafall väldigt noggrann med det.

Det som slår mig när jag läser de här tidiga inläggen är dels att jag skriver grymt kasst och dels lite smått omoget. Man kanske inte är så jäkla vuxen när man är…. hmmmm…. 2012, 2001…. 27 år gammal.

Efter blogger/blogspot, som på den tiden ägdes av Pyra labs, inte Google, skaffade jag en egen domän och började använda bloggverktyget Greymatter. Det var helt fantastiskt, byggt i Pearl och krävde ingen databas. Jag tror att domänen jag hade var ettanolla.com. Den låg på ett amerikanskt webbhotell. De svenska webbhotellen var inte framåt på den tiden. Man fick typ 5 mb utrymme och man fick absolut inte ha någon form av scriptsspråk på dem. Gud bevare, tänk om hackare skulle attackera.

Greymatter hade det lite si och så med uppdateringarna efter ett tag. Jag tror han som byggde det fick en del personliga problem. 2003 provade jag en annan plattform som kallades Cafelog/B2. Det var byggt av en man som heter Michel Valdrighi och skulle sedermera utvecklas till en annan bloggplattform som kallas WordPress. Även Michel försvann då och då från horisonten och uppdateringarna slutade. Till slut tog väl några andra över det och embryot till WordPress startade. Själv stängde jag mitt konto hos den amerikanske webbhotellleverantören, med följden att hela mitt konto försvann. Här kan man med fördel utbrista i ett Homer Simpsons’kt ”Dooh”.

Japp, allt försvann, flera års bloggande. Men jag har faktiskt någon textfil på flera hundra sidor som jag räddade från The Internet Archive. En vacker dag vet jag förmodligen var jag har sparat den.

Jag slutade nog blogga igen efter det, men efter ett tag startade jag soneryd.se. Den startades february 2005 som En fd. skejtares dagbok. Tyvärr blev den sabbad när teckenkodningen i WordPress ändrades till UTF-8, och jag var lite väl snabb vid en uppdatering. Det gör mig lite bitter såhär i efterhand, det var ändå inlägg från 2005 til 2008. Jag har inte gjort några aktiva försök att rädda den på sistone och införliva den i nya bloggen. Databasen är fortfarande kvar i alla fall, så det känns inte helkört.

Jag har slutat blogga många gången och börjat igen. Min kärlek till skrivandet tar mig alltid tilbaka, även om jag har långa uppehåll. Det har väl att göra med att jag i grund och botten är en lat person.

Nu är jag tillbaka igen. Jag hoppas det håller i sig ett tag för jag betalar ändå pengar för det här webbhotellet.

Och det här inlägget blev lite längre än jag tänkt mig. Jag vet inte hur jag tänkte när jag började skriva och jag har ingen bra slutkläm så här i slutet. Fan ta kapitalismen!

Social mediaz and diskning

Så idag var jag på ett föredrag om sociala medier och Facebook istället för att träna som jag trodde. Det var okej. Jag kunde nog redan ganska mycket av det, men jag lärde mig allt en del nytt. Framförallt fick man väldigt goda smörgåsar. Det var bra för jag var extremt hungrig. Enligt en kollega berodde det på att jag ätit knäckebröd till frukost. Själv trodde jag knäckebröd var bra frukost, nästan i nivå med havregrynsgröt, som jag också äter ibland.

Enligt kollegan skulle man hellre äta vitt bröd till frukost, helst köpt på det lite småsunkiga kaféet som ligger precis innan man kommer fram till jobbet.

Jag vet inte om jag tror på det, men idag köpte jag iallafall lite tyskt rågbröd för att lätta upp mina frukostvanor.

Det har överlag varit en ganska bra dag. Jag gav min chef ett förslag om min position och utveckling på firman som jag hoppas går igenom. Jag har jäklar varit där i 13 år och känner att lite utveckling kan vara på sin plats. Får se hur det går.

För övrigt kände jag nu hur dagboksaktigt detta inlägg kändes. Brukar det kanske vara så? I wouldn’t know.

Well, för att fortsätta i den stilen kan jag meddela att jag och katten sitter i soffan och mår ganska bra. Jag har diskat, handlat lite och kastat boll. När jag såg en sökning till min sajt hade någon faktiskt sökt på ”Självbiografi Andreas Soneryd”. Det är väldigt enkelt. Nästan varje kväll har jag diskat, kastat lite boll och handlat. Just nu för jag en väldigt enkel tillvaro. Jag är ”V-et” i vardag.

Kramar och Ray Ban

Idag var jag i Grebo och firade pappa som precis hade fyllt 67. Samtidigt träffade jag syrran som jag inte sett på ett bra tag. Hon hade varit i Thailand en månad och innan det var det också en försvarlig tid innan vi träffades. Det var trevligt och jag hade saknat henne. Såklart kunde jag inte säga det till henne för vi är inte så känslosamma i familjen. Vi är alla mycket nära och väldigt ärliga mot varandra, men vi är inte direkt familjen som kramar om varandra när vi syns. Det närmaste vi kommit var nog när vår mamma dog. Då fick syrran en klapp på axeln. Nästan tragiskt, men jag har aldrig sett det så. Fast nu kom jag på att vi faktiskt kramats en gång. Det var efter min systerdotters student och jag var ganska ”uppsluppen” (läs onykter) och om jag inte helt missminner mig kramades vi innan vi skildes åt. Sedan somnade jag på tåget till Norrköping och konduktören fick väcka mig. Herregud! Vuxen man som sitter i nyinköpt finkostym och sover. Jag var nog inte en syn för gudar.

Imorrn ska jag dra igång med träningen igen. Det har ju varit typ två dåliga veckor. Men nu jävlar ska jag bli redo för Beach 2012.
Nej vars. Om någon såg mig på en strand skulle det nog bara bero på att jag svimmat eller dött där på vägen hem från Salige Munken. Hur jag nu skulle kunna hitta en strand i centrala Norrköping.

Anyways. Bilden här ovan är alldeles dagsfärsk. Jag ville visa mina nya Ray Ban ”Wayfarer” solglasögon. Jag fick dem av snälla syster som som sagt varit i Thailand och de glasögonen har nog inte ens varit i närheten av en Ray Ban-fabrik. Men fina är de!