Mitt sociala batteri

Idag tog jag initiativ till lite socialt samkväm i helgen. Mina helger brukar normalt spenderas i ensamhet. Ensam och ensam förresten, rovkatten Sigge är naturligtvis med.
Vi trivs ganska bra i vår lilla asociala kuvös. De sociala behov jag må ha täcks för det mesta av jobbet. Men på sista tiden har jag känt mer och mer att det nog är dags att ge sig ut på gatorna som en vanlig man och umgås med folk jag inte kallar kollegor.
Jag får sådana känslor ibland. Det är som att mitt sociala batteri laddas ur och jag känner mig helt plötsligt ensam. Lyckligtvis har jag folk som är fult nöjda med att träffas någongång varannan månad. Det får mitt sociala batteri att laddas upp snabbt och jag kan återigen njuta av ensamheten några helger.

Det är ganska intressant det här med enstöringar kontra sociala människor. Jag har en bekant som är extremt social. Fastän jag förklarat för honom att den enda dagen jag möjligen kan tänkas umgås är lördagar, försöker han ideligen få med mig på något även på vardagar. På vardagar! I don’t do vardagar. Då vill jag bara hem efter jobbet, gosa med katten, gå och träna och sedan sitta och glo i soffan. Det är kvalitetstid för mig. Herregud, att förelå en enstöring att umgås på vardagar är som att be en vegan äta råbiff.

Jag hittade en rätt passande bekskrining på Wikipedia-artikeln ”Loner”:

Most loners are able to act ”normally” in a social setting. However, the strain of being in a situation which is uncomfortable may leave some mentally and emotionally exhausted. They may have to retreat for a significant amount of time before being able to do so again.’

Well, man låter lite halvgalen men jag kan identifiera mig i det.

Men som sagt, i helgen ska farbror ut på stan och ladda upp och det ska bli väldigt kul.

Och nu har jag skrivit väldigt långt utan att nämna träning, så det tycker jag att jag kan göra.

Ikväll tränade jag flås-kondition. Jag körde intervall på roddmaskinen: Lugn rodd 250 m, sedan ro som att man hade den amerikanska flottan i hälarna 250 m, repetition tills man rott 3000 m. Det var mycket riktigt flåsigt. Efteråt ställde jag mig på crosstrainern och körde ett ganska tungt pass där i en halvtimme.
Jag flåsade mycket riktigt som att jag vore havande och svettades extremt mycket. Hade man utvunnit salten i all svett skulle man förmodligen få en kvartalsförbrukning av salt.

Mitt liv som roman

De senaste inläggen har varit extremt träningsinriktade. Man skulle kunna tro att jag blivit någon form av hälsomänniska. Ingen kunde vara längre från sanningen. Men när jag ändå är inne på ämnet kan jag bara nämna i förbifarten att styrketräningen i grupp gick bra. Jag har så mycket träningsvärk att jag vill gråta.

Anyhows…

Det är svårt att variera sig när man inte har så många intressen och är lite av en enstöring. Mitt liv innefattar ju inte så mycket mer än jobb, katt och träning. Om mitt liv skulle vara en roman skulle man troligen sluta läsa den efter förordet.
Till helgen måste jag nog försöka mig på någon form av mänsklig samvaro. Det hade jag inte förra helgen och jag blev ganska utråkad.

Giv mig styrka

Efter crosstraining-passet förra veckan gick åt fanders med både fortsatt träning och bloggande. Jag kan knappast skylla uteblivit bloggande på min nästan episka träningsvärk så det var nog helt enkelt lathet.

Överlag vann nog dock dekadensen förra veckan. Den här har börjat något bättre. Igår körde jag ett lätt motionspass vilket dock försvårades av att jag glömt min mobil på jobbet. Eftersom jag har min musik i mobilen fick jag uthärda gymmets skräpmusik och stod endast ut i knappt 40 minuter.

Idag är det dags för ett nytt gruppass: styrketräning. Jag har varit på liknande förut och vet att det är ganska fruktansvärt. Men jag tror crosstrainingen är värre.

Några kollegor på jobbet skrattar åt mig för att jag tränar i grupp. De tycker inte att det känns som vanliga Andreas. Och det gör det nog inte. Men utvecklingen på vanliga Andreas var inte direkt positiv så jag är beredd att prova alternativ.

Nu är det dags. Giv mig styrka.

Crosstraining from hell

Så ikväll hade jag mitt första gruppträningspass på gymmet. Det var, som jag kanske sagt tidigare, crosstraining. Det innebär att man går runt olika stationer och gör varianter på armhävningar (varianter liksom, är inte vanliga jobbiga nog?), ligga planka, hoppa och skutta när man sitter på huk och annat. Det gemensamma för alla övningarna är att de är extremt jobbiga för en farbror som jag.

När jag klarat av alla stationer kände jag mig ganska nöjd med mig själv, samtidigt som jag kände döden flåsa mig i nacken. Jag tänkte: Okej, nu tar vi bort bänkar vikter och annat skit och kör lite schysst yoga eller något.

Inte, efter hela två minuters vattenpaus, där man ändå knappt kunnat dricka för man andades som att man varit utan luft i en timme var det dags för ett nytt varv.

Nu handlade det bara om att överleva. Jag klarade endast med en stor mängd fusk av övningarna. Just då kunde jag inte ens tänka att Navy Seal-träning var speciellt mycket hårdare. Lyckan när jag klarat av sista stationen kan kanske jämföras med lyckan då jag för första gången ser mitt förstfödda barn.

Jag tvingade i mig vatten med en döendes frenesi och såg fram emot stretching och framförallt att ligga ner på en svettig matta.

”Okej, då tar et varv till!” sa instruktören då.

Kul, tänkte jag men tyckte samtidigt det var ett olämpligt skämt eftersom jag bara var sekunder från att svimma. Ingen annan verkade reagera över olämpligheten i det dock trots att andehämtningen i lokalen var ganska häftig.

Och såklart. Det var inget skämt. Det var ett jävla tredje varv. Jag övervägde möjligheten att springa ut ur lokalen, men enbart min inbyggda blyghet hindrade mig. Sedan orkade jag förvisso inte springa heller.

Jag vet inte hur jag klarade tredje varvet. Jag har förträngt det. Kanske svimmade jag någongång, kanske kräktes jag, kanske satt jag bara i ett hörn och grät.

Tillslut fick jag trots allt ligga på en matta och sträcka ut mina ben och armar. Det var så skönt att jag tror inte ens tre veckors spa på lyxhotell kan slå det.

Seriöst. Det var det jobbigaste jag varit med om på jag vet inte hur länge. Jag minns hinderbanan när jag gjorde lumpen som något extremt jobbigt, men det slår fasiken inte detta. Finns det något jobbigare pass på gymmet vill jag veta vem som uppfann det och stämma denna någon. Herregud.

När jag sedemera gick ner med skakiga ben till omklädningsrummet och satt mig, kom två andra killar som tränat ner också. Den ena sa ”Jag tyckte inte det var så farligt idag,”

Jag ville slå honom men orkade inte och ville då skrika att visst, i tvärtom-landet var det inte så jobbigt idag.

När jag kom hem åt jag en gigantisk portion pyttipanna och gav fan i köttlarmen. Sedan skrev jag upp mig på två pass till.

 

Att ta tag i dagen

Det har än så länge inte gått något vidare med att ta tag  i dagen. Jag har funderat på att städa ur en garderob eller kanske gå och handla lite. Men det enda jag lyckats med är att sitta i soffan och kelat med katten. Jag känner mig dock optimistisk inför företaget att faktiskt bege mig ut och handla. Jag är mämligen grymt sugen på godis.

Nyttig söndag men än kan mycket hända

Fredagen och lördagen gick i dekadensens tecken men idag tog jag mig i kragen och gick till gymmet. Jag vet egentligen inte hur bra det är att träna när man satt och drack försvarliga mängder vin kvällen innan.

Jag tog det i alla fall rätt lugnt även om jag höll på en timme.

Efter träningen lagade jag panerad torsk och kokt potatis som jag sedan åt tillsammans med gräddfil och lök. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra resten av dagen. Städa har jag verkligen ingen lust att göra. Jag har redan sorterat tvätt och jag tycker en hushållssyssla per dag är mer än tillräckligt.

För övrigt har jag blivit lite besatt att minska mitt intag av rött kött.  I veckan hörde jag om den undersökningen som tydligen visade att överdrivet köttätande ökade risken för cancer och hjärtsjukdomar.  Just de sjukdomarna är jag överdrivet nojig för för det är en hel del i släkten som råkat ut för dem. Sedan har jag också en tendens att gå på allt jag läser. Förmodligen är jag larvig men det är nog bra för mig att äta lite mer fisk. Om inte annat kanske man blir lite klokare.

Jag hade en ganska trevlig arbetsvecka. I fredags var jag ute och hälsade på en maskinhandlare. Det är där den stiliga bilden här ovan kommer ifrån. Även om jag nog inte skulle vilja vara ute och resa jämt tycker jag det är skönt att komma ifrån kontoret ibland.

Nej, nu ska jag ta tag i resten av dagen. Goddag!

Diska eller styrketräna

Idag hade jag min egen variant av crosstraining, alltså där man tränar typ i stationssystem.

Jag började med 10 min cykling, följde upp med 15 minuters jogg, ca. 25 min styrketräning och slutligen 15 min på roddmaskinen. I morgon får jag se vad mina knän egentligen tyckte om joggen.

Och ja, jag vet: Att läsa om folks träning är lika roligt som att styrketräna själv och att styrketräna är ungefär lika roligt som att diska. Men jag har kommit på en sak med styrketräning att precis som med att diska är det jobbigast innan man gör det. När man väl håller på med det är man för trött för att orka bry sig.

Oh well. Min kära tant Påla suckar missnöjt när hon hör att jag är på väg mot gymmet. Hon tycker nog jag är för käck. Jag kan hålla med henne om att det kan låta käckt, men jag förklarade att jag tränar enbart för att hålla mig själv från dåligheter. Min karaktär är i det närmaste obefintlig och det enda sättet att hålla mig ifrån dekadensen är att träna. Jag försöker inte bli snygg för Beach 2012 eller något för ganska säkert kommer jag inte sätta min fot på en strand i år heller. Fast det skulle såklart inte göra något att bli av med några trivselkilon.

På gymmet har jag fått biljetter för att bjuda med några vänner på en veckas gratis träning. De kollade på mig som att jag hade erbjudit knark. Troligen hade de snarare accepterat knark än min dyrbara veckobiljett och möjligheten att få träna i mitt sällskap. Sedan förlöjligade de mig och sa att de aldrig skulle kunnat tänka sig att jag skulle gå runt och promota ett gym. Och ja, det får man väl kanske ge de rätt i. Det hade jag nog heller aldrig trott.

Lida av leda

Jag tror jag lider av lätt leda. Dagarna är för lika varandra. Och jag räknar inte med att jag var generande berusad i helgen tillsammans med ungdomar. Det känns ändå inte som ett riktigt positivt avbrott i vardagen.

Egentligen är jag helt för rutiner. Jag tycker om att komma hem strax över fem, leka lite med katten, plocka lite  (på tok för lite av den varan dock) och sedan ta det lugnt innan jag försvinner iväg på träning. Nu gör jag ju inte det varje kväll men tillräckligt ofta för att det ska räknas in i mina fabror-rutiner.

Det känns som att livet var mer rock’n’roll förr. Nu är det mer Ingmar Nordströms Saxparty.

Inte kommer jag på vad jag ska göra heller. Jag funderar på att skaffa en katt till men det skulle väl verkligen slå i sista spiken i min sociala kista.

Oengagemang

Idag tog jag tag i träningen igen efter helgens excesser. Det kommer behövas många träningspass för att få bort alla dåligheter. Jeezez!

Jag hann i alla fall köpa nya träningsskor och träningsbyxor i helgen. De gamla skorna har jag haft sedan Göran Persson var statsminister och de började helt klart anta en något intressant doft. Det är de snygga shiny skorna på bild som jag köpte.

Det blev 50 minter motion idag. Jag tog det ganska lugnt, ville inte att kroppen skulle chockas för hårt efter att den genomlevt denna helg. I morgon tänkte jag försöka mig på extremt tråkig styrketräning.

Gud, det här blev ett extremt oengagerat inlägg känner jag. Men så har hela dagen känts: Oengagerad.

Nu ska jag dricka ett glas mjölk och ta mig en kaka. God natt!

Bitter som en nöt

I dag har jag känt bitterheten skölja över mig likt ett underkylt regn i november (jag vet, Ranelid borde be MIG skriva hans liknelser).

Det har med jobbet att göra. Normalt är jag väldigt glad i mitt jobb, men ibland är det dagar som av hundra små anledningar gör att man vill sätta sig och röka crack när man komer hem. Nu gjorde jag inte det jag gick och tränade istället, helt enligt plan.

Det kändes som en högst halvhjärtad träning men det blev i alla fall 50 min motion.

Sovit dåligt har jag gjort på sista tiden också. Det är bara katten som sover bra i det här hushållet men han sover å andra sidan extremt bra. Jag antar att det är enklare när man har få saker att fundera på. Det är liksom bara: Mat i skålen? -Check. Kattlådan i skaplig kondition? -Check.
Snark.

För mig är det mer bittert som sagt. Jag undrar hur bitterhet skulle smaka? Jag tänker litegrann att det smakar typ som en pistagenöt som blivit för gammal.