Idag har Tiburtius namnsdag. 2005 fanns det totalt 36 personer folkbokförda i Sverige med namnet Tiburtius, varav 7 med det som tilltalsnamn. Synd på ett sådant fint namn. Jag hade hellre hetat Tiburtius än Andreas, eller kanske Tyko.

Vidare lär jag mig att om det är fint väder på Tiburtius-dagen blir sommaren kall och jävlig. Det är lite synd för jag känner att jag efter snart 37 år börjar uppskatta sommaren litegrann. Jag har stått ute flera minuter de senaste soliga dagarna. Men det syns inte. Förmodligen har mina pigment inaktiverats efter alla år som ljusskygg svartrockare (80-talets variant av emokids för er…. kids därute).

Heter det förresten emo fortfarande? Finns det fortfarande en genre för folk som avskyr solsken, uppskattar dikter och dricker på tok för mycket té?

Det vettefan. Och Tiburtius har garanterat ingen aning heller.

Bokhororna frågade ”Vilken barnbok minns du tydligast och varför?”

Den första bok jag minns, som lästes för mig var Rikki-Tikki-Tavi. Från början ingick den i Rudyard Kiplings ”The jungle book”, men tydligen blev den senare en egen bok. Jag vettifan.

Anyways. Rikki-Tikki-Tavi handlar om en mungo, som tas om hand av en familj. De har precis flyttat in i ett öde hus i Indien som dessförinnan beboddes av två ovanligt elaka kobror.

I sagan får man följa hur Rikki skyddar familjen (kolonial-engelsk såklart) från diverse elaka orm-attacker.

Jag gillade den här boken för jag var maniskt rädd för ormar på den tiden, och jag gillade att det fanns ett djur som utan större problem kunde bitchslappa en orm.

Nuförtiden är jag inte så rädd för ormar. Min rädsla försvann tack vare en tidigare flickvän, som hade en riktig ormfobi. Mina nervösa ryckningar var liksom obefintliga i jämförelse.

Men jag vill fortfarande ha en mungo.

… måsta jag kicka igång det här igen. Egentligen tycker jag ju det är roligt att skriva, hur konstigt det än kan låta.

Samtidigt finns det ju inte så jävla mycket att skriva om. Jag jobbar, kommer hem, umgås med katten, kollar nätet, tv, sover. Det är inte direkt händelser som skapar den stora svenska äventyrsromanen. Fast å andra sidan har jag många års erfarenhet att skriva strunt. Alternativt får jag försöka aktivera mig och hitta på saker. Men jag är inte ung längre och att hitta på saker faller sig inte naturligt för mig längre. Jag trivs bra på soffan.

Förutom det ser jag att min presentation av mitt nya hemliga projekt kommit av sig lite. Jag lovade om några dagar. Fast några dagar kan vara en väldigt lång tid, allt från tre till 333. Efter det kan man nog bara säga en jävligt lång tid
Samtidigt vet jag inte var jag ska lägga min väldigt begränsade kraft på: Internetprojekt, nya bokprojekt (och där har vi ett projekt som har pågått en jävligt lång tid).

Märker även stilistiska förmåga tagit en djupdykning under min frånvaro från det skrivna ordet. Jag är som en snickare som inte hållit i hammaren i flera år. Jag limmar ihop skiten istället.

För övrigt ger jag min önskan att återgå till bloggandet tre dagar. Det är i alla fall fler än ett par dagar.