Problem med cykel

Mitt pendlande till Nyköping innebär en kvarts promenad till tågstationen, 40 minuters tågresa och slutligen 25 minuters promenad till kontoret. Tågresan är bara trevlig men gåendet börjar gå (!) nig på nerverna. Normalt har jag inget emot att promenera – tvärtom tycker jag om det. Men gång som transportmedel är högst otillräckligt. Så jag köpte en begagnad cykel av en kollega.
Livet började kännas enklare. Istället för 25 minuters promenad till kontoret cyklade jag på tio. Lägg därtill frihetskänslan att susa fram i 13,8 km i timmen.  Det gjorde inte så mycket att sadeln var hård som järn och att jag gick runt med konstant träsmak.
Det var lyckliga dagar. Jag hämtade cykeln på tågstationen på morgonen och lämnade den på kvällen. Jag kan förtydliga med att säga att det var lyckliga tre dagar. En morgonen när jag glad i hågen skulle hämta min mycket vällåsta cykel fanns nämligen bara ramen var. Någon jävel hade snott hjulen.

Livet återgick återigen till elände och ständigt gående. Efter några veckors depression gjorde jag dock slag i saken och köpte en ny cykel. Denna gång var det en fällbar som kunde följa med mig på tåget. Med sina små hjul kunde jag kanske inte susa fram i 13,8 km/tim men inte långt därifrån.
Det var återigen tre lyckliga dagar, sedan trampade jag av ena pedalen och orsakade gängpaj. Trots att detta troligen berodde på min undermåliga montering förbannade jag högre. Någon vill inte att jag ska cykla. Någon vill inte att mitt liv ska vara lyckligt.

Nu är just detta problem inte så svårt att ordna. Men jag vet, att när jag väl ordnat det kommer något annat hända.

Semester

Jag antar att jag tillhör en minoritet i befolkningen när jag säger att jag inte är särskilt förtjust i semester. Det är inte bra för mig. Jag är en pessimistisk tänkare med anlag för vemod och dras lätt mot förfall. Mina dagar behöver vara fyllda med aktivitet för att jag inte ska sjunka ner i ett melankoliskt hål. Och jobbet skyddar mig mot detta.

Det är alltid lättare när man gör något med någon på semestern. Då kan det vara trevligt att göra ingenting. Men själv, nej då jobbar jag hellre. Jag är ju normalt en extrem enstöring men ledighet klarar jag inte av. Jag kan inte slappa på soffan eller en solstol. Långa sovmorgnar fungerar inte eftersom jag vaknar automatiskt klockan 6 (eller tre under de årstider den aggressiva måskolonin bor strax utanför mitt fönster).

Jag undrar ibland när jag förlorade förmågan att ta det lugnt, att njuta av stillheten och lugnet. Kanske när livet och döden gjorde sig påmind, kanske när jag själv diagnosticerade mig med en omedicinerad adhd (via Internet).

Well, jag har en gnällig kväll – men även sådant måste få plats. Livet är inte bara mjölk och honung. Nu vet jag inte var det uttrycket kommer ifrån för jag skulle inte vilja ha mjölk och honung. En touch honung i teet kan jag tänka mig men inte med mjölk. Det känns bara sjukt.

Kan du norsk?

Jag har i några veckor jobbat med en liten större norsk broschyrproduktion. Det är roligt men det ställer till med kaos i huvudet på mig. Min hjärna blir överbelastad. För några veckor sedan hade jag besök från Holland och Tyskland. Allt växlande mellan engelska, svenska och väldigt lite tyska gjorde att jag pratade svenska med mina utländska besökare och engelska med servitörerna från Nyköping, när jag tog ut dem på middag efter arbetsdagen. 

Den norska produktionen går bra och det är roligt. Jag tycker alltid det är roligt att göra broschyrer. Men ord som ”uke” och ”kjempe” börjar ta sig in i huvudet . Idag kände jag ett lätt tryck mot vänster tinning och jag tänkte att jag kanske bara hanterar engelska och svenska i huvudet, annars blir det överbelastning. Ett tydligt exempel på detta var att jag häromveckan (uken) helt plötsligt hade glömt bort koden till jobbet. Jag var tvungen att ringa en kollega. Och då hade jag ändå slagit denna kod i nästan ett halvårs tid, varje vardag för det är oftast jag som är där först. 

Min stackars hjärna är skör. Jag har kommit till det stadiet att när jag lär mig något nytt, försvinner något gammalt. Det utesluter alla former av vidareutbildningar i framtiden för jag vill fortfarande minnas lite av min barndom.

Västerås, staden som känns nära

Jag tror alltid det är närmare till Västerås än det faktiskt är. Nu är det ju inte så där hiskeligt långt – 15 mil från Norrköping. Det är ju inget stort avstånd. På vissa ställen i vårt land är ju det avståndet till närmaste livsmedelsbutik.
Dock är det cirka 8 mil längre bort än vad jag tänkt mig. I min värld ligger Västerås och Örebro precis intill varandra. Det är också en sådan ort som ligger längre bort från Norrköping än man kan tänka sig. Dessutom är det i princip omöjligt att ta sig dit med offentliga transporter. Alla vägar bär verkligen inte till Örebro. Men nog om Örebro.

I och med dessa tankar om Västerås fick jag faktiskt veta att stan är större än Norrköping. Det låter helt orimligt med det står så på Wikipedia. Samtidigt läser jag jag att Västerås endast har en enda allsvensk säsong i fotboll så då känns Universums balans återställd.

Stanna här

Chefen i exil är hemma för några dagar. Det är tokigt hur mycket man kan sakna någon, och att man märker det först när man träffar personen ifråga.

Hon har lite 40-årskris. Det är fullt förståeligt eftersom hon fyller 40. När jag fyllde 40 köpte jag en skateboard. Hjärnan mindes hur man gjorde men kroppen höll inte längre med. Jag gav sedan denna dyra bräda vidare till en yngre generation.

Jag har alltid sagt att jag har inga åldersrelaterade kriser, jag krisar jämt. Så är livet med en aktiv hjärna och en fallenhet för pessimism.

Men tillbaka till chefen. Vi ska träffas senare ikväll. Hon har ett tillfälligt förbud att besöka min lägenhet efter viss kritik mot min städning (efter jag handskurat hela lägenheten med tandborste). Jag är inte långsint, men rätt ska vara rätt. Och troligtvis hade hon helt rätt att skåpsluckorna sett bättre dagar, men ja, ibland måste man sätta ner foten.

Jag förlåter dock dessa övertramp. Jag tycker så mycket om när hon är här. Man säger ibland att någon är som en syster eller bror för en, och så är det. Hon är som en syster. En syster man inte vill ska åka till Singapore utan stanna här.

Våndan att gå till frisören 

  Jag går hellre till tandläkaren än frisören. Hos tandläkaren förväntar de sig inte att man pratar med dom. Det är inte så att jag inte tycker om att prata med okänt folk, eller jo, det är det.

Fast jag har faktiskt hittat en rätt bra frisör. Vi går bara igenom saker lite snabbt: Hur är det? Hur är det med familjen? Vad tyckte du om IFK Norrköpings senaste match? Och han är snabb. När jag var hos honom tidigare i veckan, för världens kanske mest välbehövliga klippning, ville vi båda hem och se EM- matchen mellan Spanien och Italien. Det var 20 min kvar till avspark. Han klippte mig på 15. Det var knappt jag hann ljuga ihop något om min familjesituation. Resultatet blev precis så vackert som du kan se på bild här. Jag tycker om snabba klippningar och skulle lätt betala extra för expressklippning.

En nackdel han kanske har är att han inte håller tillbaka kommentarer om mitt utseende. Han har sagt att jag inte ska ha skägg när jag kom lite orakad en gång. När jag dyker upp lite för långhårig säger han att jag måste klippa mig oftare för jag passar inte i långt hår. Han har även kommenterat min runda huvudform och förklarat att det kräver att jag fluffar håret. Det begriper jag inte riktigt dock och har inte helt följt den uppmaningen. Ser inte huvudet ännu större ut om man fluffar? Men ja, jag har ju ingen frisörutbildning, så vad vet jag?

Han är snabb. Det är allt som betyder något. Snyggt skägg har han också men jag ska inte ha skägg.

Håkan boma ye 2

I helgen var jag en av runt 140 000 som såg Håkan Hellström, uppdelat på två dagar. Om jag inte räknar fel, är det c 1,5% av Sveriges befolkning. Det är dock fullt möjligt att jag räknar fel. Hursomhelst är den anmärkningsvärd siffra för en artist som inte anses kunna sjunga.

Nu är det inte så att något behöver vara bra, bara för att många personer gillar det. I det här fallet stämmer jag dock in i masshypnosen.

Jag var där andra dagen, på söndag. Det var den största nordiska konserten genom tiderna. Ingen, av alla stora som besökt Norden har haft en större publik.

Man har vissa lyckliga ögonblick i livet som sticker ut: Som när man kysste en tjej för första gången, när man kysste en tjej för sjunhundrafyrtiotredje gången, när man slutade lumpen, när man fick ett jobb, när man slutade ett jobb, när nån man älskar överlevde en operation. Jaja, ni fattar.

Håkan Hellström på Ullevi 2016 var en sådan upplevelse.
Det var en kombination av flera saker – som att flera tiotusentals personer sjunger ”Änglarna har åkt på pisk…”, på att det regnade konfetti och sköts fyrverkerier, på att sällskapet inte ens i fantasin kunde vara bättre och på han som inte kan sjunga. Älska människor kan han dock – 140 000 gånger om.

Där skulle jag kunna be ofta

beerchurchNu är en av världens minst beresta män hemma efter en affärsresa i Holland. Jag säger numera ”en av världens minst beresta män” för jag antar numera att det är någon annan än jag som är korad som den minst beresta. Jag har ju iallafall varit utanför promenaderna ett par gånger.

Om jag ska reflektera något över mitt marknadsmöte i Holland är det att det finns många kreativa marknadsförare därute, att holländarnas tankar om lunch är högst otillräcklig och trots att blommor inte är så intressant, så är tulpanfält ganska fina.

Jag är trött i huvudet efter att ha varit runt massa folk sedan i tisdags morse, med få pauser. Men det har varit trevligt. Det är inte bara av ondo att ge sig ut i det okända och utmana sig själv.

Bilden visar förresten en kyrka som byggts om till restaurang och bryggeri. Vi var där och åt god middag och drack gott till. Där skulle jag kunna be ofta. Amen.

Internationell marknadsförare

Den närmaste 3 veckorna kommer jag resa mer än vad jag gjort de senaste åren tillsammans. Det är förvisso ett extremt lätt rekord att slå. Det räcker i princip med att åka till Flen ett par gånger så har man fixat det. Trots det känner jag mig lite som:

”Andreas Soneryd, internationell marknadsförare” och i mitt huvud när jag tänker det hör jag även en theme-sång.

Jag har vid otaliga tillfällen berättat om min ovilja att resa. Det är en sanning med modifikation. Lita aldrig på försäljare och författare. De berättar vad de tror du vill höra.
Jag tycker faktiskt om att resa, men jag har en viss flygrädsla, nedärvd i direkt stigande led från min salig mor. Under hela sitt liv befann hon sig aldrig mer än tre meter över marken.
Det är inte så att jag skulle kalla det fullskalig neuros, men det är något med att befinna sig i ett rör massa tusentals meter över marken som inte tilltalar mig.

Men men, det ska nog gå bra. Det är lika bra jag vänjer mig för nya jobbet verkar innehålla en del resor. Jag får sakteliga börja inse att man inte kan göra allt i Norrköping. Snyft.

Mitt undermedvetna tycker i alla fall att jag vet bäst

Jag och vännen JoH har haft lite skrivprojekt tillsammans. Nu ska vi skriva en bok tillsammans. Det är inte direkt min hemmaplan.

När det gäller skrivande, och annat för den delen, har det jag tyckt varit att jag får skapa mina egna världar, på mitt eget sätt. Det har känts främmande att skriva tillsammans med någon, att inte få bestämma allt själv. Möjligen beror det på att mitt undermedvetna alltid menat att jag vet bäst. Nu har världen, vid flera olika tillfällen bevisat motsatsen. Men det undermedvetna är svårt att övertala och själv lär jag mig sällan av mina misstag.

Så, det här är en utmaning för mig:
Att komma överens om en gemensam handling.
Att få förslag förkastade och inte få igenom mina idéer.
Att bevisligen inte jämnt veta bäst
Att faktiskt jobba fram en struktur.

För en person som är mer ostrukturerad än en guldfisk i ett för stort akvarium är det en enorm prövning, nästan som ett mentalt marathon-lopp.
Men, det har gått bra.

Man hjälper varandra, dissar varandra och kommer slutligen fram till någon sorts gemensam handlingsplan. Ens idéer och ens skrivande blir ifrågasatta och man kan utvecklas därifrån. Sen är det roligt också.

Vi får se hur det går. Det kan bli storverk. Det kan bli delete-knappen. Egentligen spelar det inte så stor roll. För en person som egentligen inte gillar att resa måste jag ändå säga – ibland är det resan som är målet.