in Det dagliga

Skrivandets våndor och glädjeämnen

drunkauthors

Idag träffade jag Joakim och vi hade ett nytt skrivpass. Vår vana trogen träffades vi på en pub, beställde öl och fällde upp laptopsen. Om någon av mina två till sju läsare ska tro att det hände något mer dramatiskt än så måste jag göra er besvikna. Det var business as usual.

Vi går snabbt igenom senaste skrivuppgiften, blir förtvivlade över att vi inte kommer något vart, diskuterar fram och tillbaka, kommer på nya idéer, slaktar gamla och så vidare.

Det är ibland frustrerande att slakta så mycket av det man skrivit men samtidigt måste man göra det för att komma framåt. Inget av det man skrivit är onödigt. Det är träning.

Och sakta men säkert går det framåt. Vi har både skrivit och förkastat så mycket. Plötsligt händer det kan man tänka eller också inte. Det roliga är processen. Jag sa att vi kanske inte är klara med den här boken förrän vi är kring 72 och världen gått under i atomkrig (eller Pokemon-apokalyps fyller jag i i efterhand).

Idag var dock en ovanligt givande session. Det har vi sagt 23 gånger förut men det gör det inte mindre sant.

Efter passet stannade vi kvar och pratade privat. Det brukar vi inte göra. Men idag var kanske en sådan dag som man var tvungen att vädra det som är bra, och det som är dåligt. Vi blandade diskussion och skratt så nästan tarmarna brast. Sånt behövs också.

Sedan cyklade jag stilla hem i natten på min ihopfällbara cykel, fångade en Pokemon och sitter nu redo att skapa vidare på vår storslagna epos.

Nej vars, det var inte natt, jag fångade ingen mer Pokemon och jag ska inte skriva mer ikväll. Det är fan asjobbigt.

Puss.

  1. Vackert, vännen. Tack för ännu ett härligt skrivpass. Den här gången är vi något verkligen stort på spåren. Igen.

    • Det är så fantastiskt att det händer hela tiden, som att prenumerera på en vinstlott i Postkodlotteriet. Tack!

Comments are closed.