in Det dagliga

Problem med cykel

Mitt pendlande till Nyköping innebär en kvarts promenad till tågstationen, 40 minuters tågresa och slutligen 25 minuters promenad till kontoret. Tågresan är bara trevlig men gåendet börjar gå (!) nig på nerverna. Normalt har jag inget emot att promenera – tvärtom tycker jag om det. Men gång som transportmedel är högst otillräckligt. Så jag köpte en begagnad cykel av en kollega.
Livet började kännas enklare. Istället för 25 minuters promenad till kontoret cyklade jag på tio. Lägg därtill frihetskänslan att susa fram i 13,8 km i timmen.  Det gjorde inte så mycket att sadeln var hård som järn och att jag gick runt med konstant träsmak.
Det var lyckliga dagar. Jag hämtade cykeln på tågstationen på morgonen och lämnade den på kvällen. Jag kan förtydliga med att säga att det var lyckliga tre dagar. En morgonen när jag glad i hågen skulle hämta min mycket vällåsta cykel fanns nämligen bara ramen var. Någon jävel hade snott hjulen.

Livet återgick återigen till elände och ständigt gående. Efter några veckors depression gjorde jag dock slag i saken och köpte en ny cykel. Denna gång var det en fällbar som kunde följa med mig på tåget. Med sina små hjul kunde jag kanske inte susa fram i 13,8 km/tim men inte långt därifrån.
Det var återigen tre lyckliga dagar, sedan trampade jag av ena pedalen och orsakade gängpaj. Trots att detta troligen berodde på min undermåliga montering förbannade jag högre. Någon vill inte att jag ska cykla. Någon vill inte att mitt liv ska vara lyckligt.

Nu är just detta problem inte så svårt att ordna. Men jag vet, att när jag väl ordnat det kommer något annat hända.