in Det dagliga

Stanna här

Chefen i exil är hemma för några dagar. Det är tokigt hur mycket man kan sakna någon, och att man märker det först när man träffar personen ifråga.

Hon har lite 40-årskris. Det är fullt förståeligt eftersom hon fyller 40. När jag fyllde 40 köpte jag en skateboard. Hjärnan mindes hur man gjorde men kroppen höll inte längre med. Jag gav sedan denna dyra bräda vidare till en yngre generation.

Jag har alltid sagt att jag har inga åldersrelaterade kriser, jag krisar jämt. Så är livet med en aktiv hjärna och en fallenhet för pessimism.

Men tillbaka till chefen. Vi ska träffas senare ikväll. Hon har ett tillfälligt förbud att besöka min lägenhet efter viss kritik mot min städning (efter jag handskurat hela lägenheten med tandborste). Jag är inte långsint, men rätt ska vara rätt. Och troligtvis hade hon helt rätt att skåpsluckorna sett bättre dagar, men ja, ibland måste man sätta ner foten.

Jag förlåter dock dessa övertramp. Jag tycker så mycket om när hon är här. Man säger ibland att någon är som en syster eller bror för en, och så är det. Hon är som en syster. En syster man inte vill ska åka till Singapore utan stanna här.