in Det dagliga

Håkan boma ye 2

I helgen var jag en av runt 140 000 som såg Håkan Hellström, uppdelat på två dagar. Om jag inte räknar fel, är det c 1,5% av Sveriges befolkning. Det är dock fullt möjligt att jag räknar fel. Hursomhelst är den anmärkningsvärd siffra för en artist som inte anses kunna sjunga.

Nu är det inte så att något behöver vara bra, bara för att många personer gillar det. I det här fallet stämmer jag dock in i masshypnosen.

Jag var där andra dagen, på söndag. Det var den största nordiska konserten genom tiderna. Ingen, av alla stora som besökt Norden har haft en större publik.

Man har vissa lyckliga ögonblick i livet som sticker ut: Som när man kysste en tjej för första gången, när man kysste en tjej för sjunhundrafyrtiotredje gången, när man slutade lumpen, när man fick ett jobb, när man slutade ett jobb, när nån man älskar överlevde en operation. Jaja, ni fattar.

Håkan Hellström på Ullevi 2016 var en sådan upplevelse.
Det var en kombination av flera saker – som att flera tiotusentals personer sjunger ”Änglarna har åkt på pisk…”, på att det regnade konfetti och sköts fyrverkerier, på att sällskapet inte ens i fantasin kunde vara bättre och på han som inte kan sjunga. Älska människor kan han dock – 140 000 gånger om.