in Det dagliga

Någonannanstans

Helt plötsligt finner jag mig själv på landet, ensam på en altan och tittar på trafiken som passerar. Pappa har lagt sig. Han börjar bli gammal och ett par snapsar gör honom trött. Hunden har också lagt sig, mest av sympatiskäl tror jag för hon kan inte skylla på hög ålder.

Jag skulle egentligen varit någonannanstans. Pappas fru blev dock sjuk och jag kunde inte riktigt se han sitta ensam på Midsommar. Och jag har det ganska skönt. Det är grönt, fåglarna kvittrar och jag har mer öl än vad jag kan dricka upp på en kväll. Jag tycker aldrig det är svårt att vara ensam, men på landet är det ännu enklare. Det känns liksom både hälsosamt och befriande.

Nu är det bara jag och en skatkoloni kring altanen. Jag undrar hur de ställer sig till djävulsrocken jag spelar. De har inte sagt något så kanske har den vaggat dem till sömns.

Appropå ingenting läste jag någonstans om att man röstat om svenskans finaste ord. November hade seglat upp som en utmanare. Jag håller helt med. Det är en tråkig månad men ett fint namn/ord. Ett annat bra ord är någonannanstans. Jag vet inte ens hur det stavas men fint är det.