in Det dagliga

Vik hädan Sokrates!

Idag hade jag och min kompis en skrivarsession. Att vi håller på med sånt har ju framförallt med vår skrivarutmaning att göra.
Grundkonceptet börjar utkristallisera sig efter två sessioner. Först pratar vi lite förvirrat och osammanhängande. Sedan chockstartar vi genom att ställa en tid på klockan. Så länge ska vi skriva och vi är tillåtna att producera vilken smörja som helst. Det är än så länge inte några långa tider. Idag var det exempelvis bara 25 minuter. Det är dock en bedrift god som någon för två män som till och med en bra dag har svårt att sitta still.
Diskussionerna efter skrivandet är lika givande som skrivandet själv. Idag promenerade vi och pratade om fördelarna att tvinga igång skrivandet. Vi prata även om att ge sig själv begränsningar. Ett exempel är att försöka skriva en text helt utan kommatecken. Det är vad jag försöker med nu. Jag har även tänkt att detta blogginlägg ska vara på minst en hel a4 enligt typ manusstandard.
Redan har jag svårt vad jag ska skriva. Samtidigt vill jag bli klar. Game of Thrones och rostbröd väntar mig när jag är klar. Jag försöker äta mindre bröd men tröstar mig med att det i alla fall är bättre än heroin. Samtidigt känner jag att jag brukar köra med den ursäkten ofta. Visst är det värre att skjuta heroin än att äta bröd men det är sämre än att äta något som inte till hälften innehåller något man blir fet av. Nu vet jag inte om det är hälften. Jag gissar bara i ren desperation för att bli klar någon jävla gång.
Börja på nytt stycke är en bra sak när man vill vidare i en text och samtidigt spara några ord. Dialog är såklart av den anledningen helt magiskt. Tyvärr har jag ingen bra dialog i minnet som jag kan recitera. Och det här med nytt stycke kan man bara köra med om det verkligen är läge för ett nytt stycke. För mig är det rätt att byta stycke när man liksom ändrar inriktning i texten. Det är svårt att förklara utan kanske något man får ha en känsla för.
Det lite märkliga rubriken är helt klart en anledning att skapa ett nytt stycke. Den är inte helt utan förklaring. Jag talade nämligen med kompisen om en mening jag haft i mitt huvud. När vi pratat en stund kändes det som att det skulle kunna vara en titel på en bok. Ibland kan det också vara så att man genom titeln förklarar boken. Man får i alla fall en känsla. Rubriken på inlägget dök upp i huvudet när jag promenerade hem. Jag tänkte att jag skulle använda det till kvällens blogginlägg. Jag vet inte om jag har hört det någonstans eller om jag själv tänkt ut det förut. En dejavu-känsla infann sig helt klart.
När jag skrivit denna text har jag brutit mot flera regler jag satt upp för mig själv när det gäller skrivande. Jag brukar framhäva att man aldrig ska gå tillbaka och ändra något när man håller på att skriva. Det stannats upp texten för mycket. Ändra gör man sedan. Jag har även försökt tänka framåt i texten istället för att vara där jag precis befinner mig. Samtidigt vet jag att jag ofta är den första i kön att bryta mina egna regler.
Nu ser jag slutet på sidan. Det är som att springa ett lopp. Orken tar helt slut när man ser mållinjen längre fram. Det gör den för mig i alla fall. Samtidigt kanske det är därför jag är utarbetad reklamarbetare och inte elitidrottare.
Och där tog garanterat sidjäkeln slut. Tack och godnatt.