in Det dagliga

En fin rumpa i skogen

Idag var jag ute i skogen två herrar i min ålder, som jag brukar hjälpa på språkhjälpen.

Det började med viss språkförbistring. Den ena vännen frågade, trodde jag, om det fanns päron i skogen. Jag sa att det kanske fanns det men förmodligen inte förrän slutet av sommaren.
Mannen låtsades se lite rädd och visade att han ville vända tillbaka till stan.
Jag förstod inte riktigt. Tyckte han så illa om päron?
Det visade sig dock snart att det var björn han menade. Jag lugnade honom med att det troligen inte fanns.

Det var en trevlig dag. Mina vänner var mycket uppskattande mot mig även om jag tror att de inte helt litade på att jag hittade i skogen, framförallt inte när jag föreslog genvägar.

Jag försökte lära ut lite svenska. Jag sa vad de olika träden hette, vad som är skillnaden mellan en bäck, en å och en flod. Förmodligen lärde jag ut helt fel blomnamn.
Helt säkert lärde jag dock ut en korrekt term: Mycket fin rumpa. Det verkar nämligen så, att oavsett vilka kulturer man kommer ifrån, så slutar alla diskussioner om kvinnor och sport.

När vi promenerat färdigt och skulle säga adjö försökte jag mig på ett litet stelt handslag. Det fungerade inte utan jag blev kramad och kallad bäste Andreas. Sämre dagar kan man ha.