in Det dagliga

Vi ses

Idag var jag återigen på språkcafé och försökte hjälpa våra nya svenskar med  språket. Det var, som alltid en blandning mellan starka känslor och skratt. Vissa saker jag hör får verkligen mitt hjärta att brista. Och det gör mig samtidigt heligt förbannad, att det finns krafter i vårt samhälle som inte vill låta dessa människor stanna; Dessa människor som flytt från krig, fått familjer splittrade, som gift sig när de varit motsvarande ålder som våra mellanstadie-barn, som berättar om sina döda barn, som lämnat allt.

Och samtidigt skrattar och skämtar de. De skrattar åt mina dåliga skämt och jag skrattar åt deras.
Idag intresserade en av dem för faktumet att jag var singel. Jag sa att ingen vile ha mig. Han sa att han hoppades jag skulle hitta en vacker fru. Jag tror sedan jag bjöd med honom på fotboll. Kanske bjöd jag med hela gänget. Jag vet inte riktigt hur det tolkades.

Normalt på språkcaféet brukar jag hjälpa till med läxor. Idag när jag frågade om de hade något jag skulle hjälpa til med sa de bara ”Idag pratar vi bara”.

Jag är verkligen, verkligen inte bra på att kallprata, så jag tror det var en nyttig dag för mig också. Vi pratade om deras länder, om att curling är en konstig sport och jag fick redovisa för mina fritidsintressen samt försvara faktumet att inte alla i Sverige gifter sig. Själv fick jag lära mig frasen för ”Vi ses” på arabiska. Och jag hoppas verkligen det, att vi ses igen.