in Det dagliga

Den varma känslan

Så senare på dagen gick jag då in, lite nervöst, på det ställe där språkstunden skulle hållas. Några receptionister visade mig till ett rum lite avsides. Där satt några personer, men ingen som liksom verkade hålla i det hela. Jag satte mig vid ett bord där en man satt.

Jag frågade om han var här för språkhjälpen och det var han.

– Andreas, sa jag och sträckte fram handen.

Han tog den och svarade något jag inte hörde. Jag gav några förslag på namn jag trodde jag hört men han svarade nekande på alla. Till slut fick han med gester och historiska referenser förklara sitt namn.
Jag tänkte att jag borde lämnat mitt förvirrade jag hemma men det slutade i alla fall med att vi båda skrattade.

Min nya vän J berättade iallafall att han var från Syrien. Efter ett tag kom flera personer. J presenterade deras härkomst för mig.
– Han är från Syren. Han också. Och hon är från Syrien.
De satte sig alla vid mitt bord. När evenemangets handledare dök upp hävdade även J att jag var från Syrien. Hon såg lite skeptiskt ut.
– Jag har varit här i två veckor, sa jag.
– Du pratar väldigt bra svenska, sa hon.

Vi skrattade igen. Och sedan gick allt bara bra. Visst sa någon till mig att jag pratade lite fort en gång, och en annan gång kunde jag inte förklara skillnaden på den och det. Men det gick bra. Jag skämtade lite. De skämtade. De bad mig att tydligt artikulera skillnaderna mellan o och å och mitt framförande av det lät nog över hela stället vi var på. Ett tag trodde jag de bad mig göra det bara för att driva med mig.
Sedan läste vi texter. Jag hjälpte till med några uttal och klagade lite på vilka ord som SFI-undervisningen använder.
Vi höll på i ungefär två timmar innan vi sa adjö.
Några av dem undrade om jag skulle komma tillbaka nästa vecka. Jag sa ja.

När jag gick därifrån efteråt kände jag att jag log. Månader av missnöje och lite likgiltighet hade ersatts av en varm känsla i kroppen.
Jag tänkte – det var alltså det som behövdes.

Jag menar – jag gillar mitt jobb, väldigt mycket. Jag älskar det jag gör.
Men – ibland behöver man vara behövd som människa, snarare än en funktion.

  1. Måste vara svårt för dem att förstå din dialekt. Men du verkar göra en bra insats. Jag blir inspirerad!

    • Äsch. Rikssvenska är väl inget svårt att förstå. Det är dock lite svårare med min prathastighet…
      Jag har varnat dem för skånskan.

Comments are closed.

Webmentions

  • En fin rumpa i skogen | Soneryd.se 2015/05/19

    […] Idag var jag ute i skogen två herrar i min ålder, som jag brukar hjälpa på språkhjälpen. […]