in Det dagliga

En trettiosjätte dag och tankar på höga varvtal

Så kommer då tiden på året då ungdomen tar fram sina mopeder och beger sig ut i vårkvällen. Ett trevligt vårtecken kan man kanske tycka men jag väljer att anta en mer skeptisk inställning.

Det är inte så mycket de motorburna ungdomarna jag har så mycket emot, även om det skulle göra dem gott att använda benen då och då, som deras mopeders extremt höga varvtal. Det är nämligen ytterligare ett störelsemoment för min redan dåliga nattsömn, när det höga varvtalet ekar mellan husen på gatan där jag bor.
Samtidigt känner jag nu skamset att jag är en äldre man som klagar på ungdomen. Någon gång har jag säkert svurit på att inte göra det. Snart kommer jag väl klaga på dagens musik också. Och det är väl lika bra att få det avklarat. Den är skit och det var bättre förr.

Lite, bara lite överdriver jag för jag har inte så mycket att säga idag så då valde jag att koncentrera mig på mopeders höga varvtal. Jag var verkligen inte Guds bästa barn själv när jag var ung. Förvisso hade jag ingen moped. Vi hade inte råd och jag skulle förmodligen blivit utskrattad av de övriga i skateboardgänget om jag dykt upp med en Puch Dakota. I min arsenal hade jag däremot en hel del andra störelsemoment, som de jag retade upp visste inte ens att sakna mopedernas höga varvtal.

Annars då? Jo tackar som frågor. Jag har haft en odefinerad orolig känsla i kroppen idag. Det händer då och då och är nästan alltid olustigt. Jag botade den något under en lunchpromenad med 60-tals soul.
Om man ska dra en lärdom av dagen är det denna:
Det i-landsprobem som inte kan botas av 60-tals soul eller en Grevéost, är ett problem som aldrig kommer bli löst.