in Det dagliga

Den barnrika trettioandra dagen

Idag var jag ute i småorten och träffade vännen E och familj. Det var såklart trevligt. Jag hade inte träffat barnen på ett tag och den lilla damen, som blott bara var en nykläckt kyckling sist jag såg henne hade blivit ett helt år.

Hon antog helt klart en skeptisk hållning gentemot mig till en början och gav inte mycket för mina ”tittut” och roliga miner. Till mitt försvar kan sägas att hon kalla fall inte grät. Sånt har hänt förr. Hon höll mig dock under uppsikt, även när föräldrarna frågade var klockan var. Jag har förvisso ett runt huvud och kanske kan det i små barns ögon påminna om en klocka.

Mina tittut vann mark allt eftersom kvällen gick. Snart nog fick jag ett leende och helt plötsligt satt hon i knät på mig. Det gladde en gammal man.

Det äldre barnet har jag redan goda relationer med så där behövde jag inte göra mig till.

En balsam för själen är det, att var ute i glesbygden och umgås med småbarnsfamiljer.