in Det dagliga

Hur jag slutade oroa mig och började älska Miljöpartiet

hippieDet är nu strax efter en vecka sedan jag slutade oroa mig och röstade på Miljöpartiet. Det är en ganska stor sak i min släkt. Man är antingen sosse eller inte välkommen. Så har det troligen också varit sedan Hjalmar Brantings tid.

Nu är nya tider. Det gamla gardet har fallit av och firar evigheten i ett socialdemokratiskt paradis med blåsorkestrar och en enda lång 1:a maj demonstration. Jag hoppas de har det bra.
Vi andra försöket hitta vår politiska identitet. Antingen röstar man på samma parti år efter år eller också byter man lite då och då.
Jag har ganska konsekvent varit sosse. Någon gång har jag kanske varit vänsterpartist. En annan gång kanske piratpartist och en tredje gång rent av trotskisk. Och när jag läser detta ser jag att jag kanske inte alls varit på konsekvent.
Jaja. Jag tror det är bra att läsa på inför varje val och riktigt prova sina värderingar. Den där sista meningen lät för övrigt så duktig att jag får lust att kräkas och sudda ut den-

Mannen på bild skulle kunnat varit med och startat Miljöpartiet. Han tycks i och med scoutuniformen tycka om miljön. Den yviga hårmanen kan bara vara tidstypisk, men jag känner att han troligen hade en och annan batikskjorta hemma och troligen inte sa nej till ett glas rött – precis som vi andra Miljöpartister.

Nu vet jag inte alls var den här texten är på väg. Jag hade en tanke i början som jag tappade och har nu svårt att komma till någon slags slutsats. Fast ibland är det också en slutkläm – att man för ögonblicket inte vet ett jota.