in Det dagliga

När ålderdomen smyger sig på

Den här veckan har jag både försökt mata änder och köpt läsglasögon. Det gick inget vidare att mata änder. Vädret var dåligt den kvällen jag promenerade och kanske förvinner änder någonstans när de inte uppskattar väderleken. Endast några enstöringar kunde jag jag se, vilsna själar som vandrade ensamma i Strömsparken. De fick någon brödbit var och uppskattade det nog men sedan kom det för mycket folk och jag ville inte vara den personen som matar änder i parken.

Resten av den nästan färska ciabattan försökte jag ge till ett gäng koltrastar. Deras intresse av den var på sin höjd begränsat. Kanske funkar det att vara storbjuden, när det är vår och en fullkomlig insektsbuffé. Vi får se när vinterkylan sätter in, om en nästan färsk ciabatta kan vara intressant då. Fast koltrastar är kanske flyttfåglar? Vad vet jag? Jag är uppväxt i förorten. Där fanns bara duvor och de fanns där jämt.

Hursomhelst. Igår när jag hade min mittwoch-sammanfattning av dagarna som gått kände jag lite att läsglasögon och att mata änder är tecken på att jag börjar bli gammal. Eller tecken, det är en katastrofvarning.