in Det dagliga

Min kompis

Min träningskompisJag är nu inne på vecka tre utan träningskompis.Normalt har jag ju inga problem att göra saker ensam, som den enstöring jag är. I fallet med träning är dock saker och ting annorlunda.

Min karaktär är mycket flexibel och har en fallenhet för lathet. Men när jag går till gymmet tillsammans med någon har jag inte riktigt lika lätt att ge upp. Även om jag inte är mycket till tävlingsmänniska, vill jag ändå inte liksom ge upp när jag är där med min kompis.

Nu har det gått relativt bra ändå även om det är en ständig kamp med mitt svaga psyke. Idag rodde jag 8,5 km och imorgon tror jag det blir styrketräning.

Nästa vecka tror jag allt är som vanligt igen. Bra, min karaktär klarar inte att vara stark så länge till.

För övrigt kom jag till slutsatsen att jag kanske borde använda brillor även på kvällarna. När jag kom till gymmet idag märkte jag att ett par tjejer satt vid roddmaskinerna jag normalt satt vid. Storsint som jag är valde jag helt enkelt en annan maskin. Sedan försvann jag in i bra musik och lunken mot att ro i 35-40 min. Efter en stund registrerade mitt vänstra öga rörelse i periferin. Det var någon jävel som stod och vinkade mot mig.

Mina ögon fungerar lite som en dålig kikare så jag var liksom tvungen att justera optiken innan jag såg att det faktiskt var en annan kollega som var där och tränade med sin dotter. Tydligen har mina försök att ”vänja” mig av med glasögonen misslyckats fatalt.