in Det dagliga

Konversation vid bänkpressen

Personerna på bild har inget med texten att göra.Idag hamnade jag i samspråk med en av de unga instruktörerna på gymmet. Han inledde konversationen att säga att jag såg trött ut. Jag medgav korrektheten i hans iakttagelse men ville samtidigt framhäva att jag var i min fulla rätt att se lite trött ut efter att i några dagar ägnat mig åt den dekadenta livsstilen.

Vi pratade vidare kamratligt och han hörde mig för om mina träningsvanor alternativt bristen på dem. Efter ytterligare en stund ville han visa några övningar avsedda att stärka min mycket eftersatta biceps. Jag lät honom hållas under förutsättning att han respekterade min idag extra klena fysik. Han gav sitt ord och skred till handling.

Övningarna gick nog bra och snart hade jag tränat mina armar dubbelt så mycket som jag tänkt från början. Vi skildes åt med löfte om förnyad konsultation inom kort.

Det här är andra tiden på kort tid som någon i personalen kommit fram till mig för att fråga hur det går med min träning. Ser det ut som jag börjar ge upp?