in Det dagliga

Personen som minst troligt tas för en vagabond

Så imorgon ska jag ut i det okända, utforska världen, lukta på faran, sova skavfötters med ödet…

Nej, seriöst. Jag ska till Stockholm.
Samtidigt är jag den förste som erkänner det: Jag är ingen berest man. Ibland tycker jag det är jobbigt att bara ta mig in till centrum. Till skillnad från vad mina belackare tror, som Ranelid skulle sagt, beror det inte på att jag har något emot att resa eller på något sätt fruktar det. Jag skulle kunna sättas imorgon på ett flyg till Moskva, med ett kredidkort, två par kalsonger och en mobiltelefon som enda packning.  Det enda som skulle oroa mig är om jag verkligen hade täckning på kreditkortet.

Å andra sidan är jag en vuxen man, utan barn med med en katt. Husdjuret ifråga, hur elakt det än kan vara, tar lätt rollen som ens barn. Man vill inte gärna lämna det. Nu ställer min pappa gärna upp och är ”barnvakt” eftersom jag sliter i tre dagar innan, städar, lagar mat och köper öl åt han så att ska trivas. Jag var till och med inne på att köpa en ny platt-tv för jag är en av de få kvar i landet som fortfarande har tjock-tv.

Hela rese-problematiken grundar sig alltså i separationsångest. Jag är en grymt överbeskyddande man. Jag kan inte ens tänka på hur det skulle bli om jag skulle få barn en dag.

Men det är bra träning för mig. Och för Sigge, mitt barn min katt är det också bra. I landet annorlunda hade det här sista stycket inte låtit crazy, i övriga världen kan jag nog verka pretty fucked upp. Gud, jag behöver bilda familj.