in Det dagliga

Crosstraining from hell

Så ikväll hade jag mitt första gruppträningspass på gymmet. Det var, som jag kanske sagt tidigare, crosstraining. Det innebär att man går runt olika stationer och gör varianter på armhävningar (varianter liksom, är inte vanliga jobbiga nog?), ligga planka, hoppa och skutta när man sitter på huk och annat. Det gemensamma för alla övningarna är att de är extremt jobbiga för en farbror som jag.

När jag klarat av alla stationer kände jag mig ganska nöjd med mig själv, samtidigt som jag kände döden flåsa mig i nacken. Jag tänkte: Okej, nu tar vi bort bänkar vikter och annat skit och kör lite schysst yoga eller något.

Inte, efter hela två minuters vattenpaus, där man ändå knappt kunnat dricka för man andades som att man varit utan luft i en timme var det dags för ett nytt varv.

Nu handlade det bara om att överleva. Jag klarade endast med en stor mängd fusk av övningarna. Just då kunde jag inte ens tänka att Navy Seal-träning var speciellt mycket hårdare. Lyckan när jag klarat av sista stationen kan kanske jämföras med lyckan då jag för första gången ser mitt förstfödda barn.

Jag tvingade i mig vatten med en döendes frenesi och såg fram emot stretching och framförallt att ligga ner på en svettig matta.

”Okej, då tar et varv till!” sa instruktören då.

Kul, tänkte jag men tyckte samtidigt det var ett olämpligt skämt eftersom jag bara var sekunder från att svimma. Ingen annan verkade reagera över olämpligheten i det dock trots att andehämtningen i lokalen var ganska häftig.

Och såklart. Det var inget skämt. Det var ett jävla tredje varv. Jag övervägde möjligheten att springa ut ur lokalen, men enbart min inbyggda blyghet hindrade mig. Sedan orkade jag förvisso inte springa heller.

Jag vet inte hur jag klarade tredje varvet. Jag har förträngt det. Kanske svimmade jag någongång, kanske kräktes jag, kanske satt jag bara i ett hörn och grät.

Tillslut fick jag trots allt ligga på en matta och sträcka ut mina ben och armar. Det var så skönt att jag tror inte ens tre veckors spa på lyxhotell kan slå det.

Seriöst. Det var det jobbigaste jag varit med om på jag vet inte hur länge. Jag minns hinderbanan när jag gjorde lumpen som något extremt jobbigt, men det slår fasiken inte detta. Finns det något jobbigare pass på gymmet vill jag veta vem som uppfann det och stämma denna någon. Herregud.

När jag sedemera gick ner med skakiga ben till omklädningsrummet och satt mig, kom två andra killar som tränat ner också. Den ena sa ”Jag tyckte inte det var så farligt idag,”

Jag ville slå honom men orkade inte och ville då skrika att visst, i tvärtom-landet var det inte så jobbigt idag.

När jag kom hem åt jag en gigantisk portion pyttipanna och gav fan i köttlarmen. Sedan skrev jag upp mig på två pass till.