in Det dagliga

Skrivövning 1

När man nu som jag gått ut med att man faktiskt har en ovanligt stark form av skrivkramp, måste man ju faktiskt jobba på det. I teorin vet jag hur man jobbar bort det. På sätt och vis kan man jämföra skrivkramp med den där disken som samlar mögel i en vecka. Man får inte riktigt tummen ur. Men samtidigt kan det vara större än så. Man är ju egentligen inte rädd att ta hand om den där disken (eller ok, om den stått där i tre veckor kan man behöva närma sig den med försiktighet).

När det gäller skrivande kan man faktiskt vara lite rädd att skriva de där första tecknen. Tänk om det blir dåligt? Det är egentligen en dum bortförklaring, som bortförklaringar ofta är. En bok är ju ingalunda färdig bara för man råkat komma till slutet. Det kan krävas en, två, tre eller fjortom omskrivningar.

Nog med svammel. Min första skrivövning till mig själv, och någon av de andra tio som besöker den här sidan om de så önskar lyder: Hitta på ett nytt slut till en bok du känner till, men ännu inte har läst. Det ska vara kortfattat, som max 200-1000 tecken. Syftet är att avdramatisera skrivandet, inte dra igång någon fan-fiction. Man kan med fördel inta en ganska oseriös hållning till projektet.

Själv väljer jag helt slumpartat ”Borta med vinden”  av Margaret Mitchell som jag förvisso läst en del av början på, men i övrigt inte vet mycket om.

Skrivövning 1
Allt var slut nu. Slut och förbi. Pajen var uppäten. Majswhiskeyn var urdrucken. Kon som hade kalvat så bra var såld. Pengarna som skulle byggt upp den nedbrunna ladugården hade hon spelat bort på tärning och resten på majswhiskey.
Brunnen hade sinat. Gardinerna var skitiga och bortom hjälp.

Allt var borta och förfallet. Men fick hon välja en enda sak tillbaka vore det inte körsbärspajen, det vore inte majswhiskeyn, även om det vore gott med en slurk. Hon brydde sig inte om den kalvande kon eller den sinande brunnen och än mindre de skitiga gardinerna. Fick hon välja en sak tillbaka skulle det vara han. Bara han. Men som allt anat var han borta. Borta med vinden.

Läs även andra bloggares åsikter om ,