in Det dagliga

Katla och jag

När jag var liten var kassettböcker the shit. Det och LP-böcker.
I och med kulturfyran kom jag och tänka på att jag hade Bröderna Lejonhjärta som kassetbok. Dessutom hade jag Televinken som LP-bok, men den fanns hos mormor och morfar så den kunde jag bara lyssna på en gång i månaden. Men jag lyssnade verkligen på den varenda gång jag kom dit. Såpass svältfödd på underhållning var under det sena 70-talet och tidiga 80-talet, att man inte hade några problem att lyssna på samma Televinken-lp, gång efter gång.

Bröderna Lejonhjärta, i dess nedbantade kassettbokformat har dock satt större spår hos mig. Den gjorde mig nämligen skräckslagen. Den enda anledningen till att jag överhuvudtaget lyssnade på den, var som sagt att man var lite svältfödd på underhållning.
Naturligtvis var det bokens otäcka drake, Katla som skrämde mig. Mot slutet av boken kunde man nämligen höra monstrets otäcka skrik/ morr/ vad det nu var. Istället för att helt sonika stänga av bandspelare, gömde jag mig under sängen alternativt tryckte in mig i hörnet av rummet och grät. Man var inte så smart på den tiden.
Min syster tycker fortfarande det här är väldigt roligt och låter mig aldrig glömma Katlas otäcka läte.